söndag, augusti 31, 2008

En käftsmäll!

Av rubriken att döma skulle man kunna tro att detta ska handla om Johan Franco Cereceda’s krönika i branschinriktade nyhetsbrevet World of Wine News (wownews.se). Men det ska det inte.

Istället ska det handla om Alice. Hur sjöng de nu igen – Smokie?

Alice, who the f**k is Alice?


Jo, det är Greenock Creeks Vineyard & Cellars minsting och yngsta vin. Lillasyster i sortimentet - både med avseende på introduktion i produktportföljen och vinrankornas ålder. Vingården planterades 1994 vilket betyder att stockarna endast hade en ålder av 11 år när de producerade frukten till 2005 Greenock Creek Alices Shiraz.

Är då detta ett mer finlemmat, elegantare och lättare vin?


Jodå, ni läser rätt. Special Late Harvest – 17,5% Vol. Huga!

Nu tänker ni: De är inte kloka de där australiensarna. Fast tänk en gång till. Det är ingalunda kutym i Australien att göra viner med så hög alkoholhalt. Inte ens i Barossa Valley. Det finns livliga debatter på diverse forum i hemlandet med avseende på denna typ av vin – varav många tyckare är tveksamt inställda. Är det så att det bara är i Australien fenomenet finns? Nejdå – den som provat Dal Forno’s Valpolicella och Amarone vet att det även i de mest traditionella områden går att göra extrema viner. Även i Chateauneuf du Pape har producenter så som Henri Bonneau, Pegau och Beaucastel lyckats producera riktigt fullmatade viner med både stor koncentration och kraft. Nu har jag aldrig fått smaka Bonneau’s viner - vilket för övrig står väldigt högt på önskelistan – så jag kan inte döma. Beaucastels ”Hommage A Jacques Perrin” är ju också ett vin som sägs dra åt ytterligheten till och Cuvée da Capo är väl inte känt för att vara en lättviktare. Nu läste jag att Thunevin funderar på att göra ett Amarone inspirerat vin från Saint Emilion – Var ska det sluta?

Önskan att göra omanipulerade viner, så som naturen och vädrets makter bestämmer och sätter förutsättningarna finns hos fler än de lite mer provocerande australiensiska vinproducenterna. Jag slutar aldrig att fascineras över denna typ av vin. Mainstream är de inte!

Det ska erkännas att det inte är helt lätt att prova detta vin. Man häller liksom inte i sig dropparna. Nej, det här är ett vin som man får sitta länge med - och njuta av. Mat överhuvudtaget är tveksamt. Visst funkar det med kraftfull mat men vinet gör sig nog bäst som det är. Samma vin i årgång 2004 ligger på min topp 10 lista över provade viner någonsin. Det vinet har en annan karaktär. Först av allt är alkoholhalten endast 15% vilket i sig gör en stor skillnad i smaken. Det är också aromatiskt mycket mer komplext och utvecklat. Nåja, får återkomma med en notering om den årgången vid ett senare tillfälle.

Det är lätt att associera till Mollydooker men det ska man inte göra. Enligt min mening handlar det här om en helt annan typ av vin. Mer naturligt, mer ”ärligt” och omanipulerat än Marquis viner. Självklart är stilen präglad av Chris Ringland som hjälpt till med vinmakandet och inspirationen genom åren. Nu tror jag i och för sig inte att Ringland längre gör vinerna men nog har hans filosofi satt djupa spår i Michael Waugh.


Greenock Creeks Vineyard & Cellars grundades 1978 i Barossa Valley. Vineriet är beläget i Seppeltsfield som ligger i västra kanten av Barossa, mellan Greenock och Marananga. Man producerar ca: 2500 – 3000 lådor per år. Första egna årgången man buteljerade var 1988. Man gör idag fem olika Shirazviner, två Cabernet Sauvignon och en Grenache. Mer information från tidigare inlägg finns här.

Det är alltid lika kul med Robert Parker’s noteringar. Nedan följer ett utdrag gällande 1995 Greenock Creek, Shiraz Seven Acre, som fick 98 poäng i juni 1998.

”I kept this wine open for a whopping five days without a trace of oxidation. I finally asked myself what in the world I was doing, and drank the rest of the bottle.

I felt I needed a seat belt when I tasted this wine. Made from only 8-year old vines, and remarkably civilized at 14.8% alcohol, this wine, which held up for almost a week without any traces of oxidation, boasts an opaque purple color, and a splendidly sweet, rich nose of blackberry liqueur, cherries, cassis, tar, and pepper. Only 25% new oak was utilized in the aging process, but that is not even discernable given the wine's extraordinary richness and purity of fruit. Layers of viscously-textured fruit cascade over the palate with precision and purity. This is a fabulous, nearly perfect Shiraz that should age effortlessly for two decades or more. This is a massive, opulently-textured, extraordinary wine.

I was absolutely astounded by the quality of the wines from Greenock Creek. Owned by Annabelle and Michael Waugh, this winery, whose winemaker is Chris Ringland. Certainly one taste of this wine will make a believer out of anybody. Sadly, much of the production is already sold in Australia. It was made from yields of less than 1.75 tons of fruit per acre.

An amazing wine!”




2005 Greenock Creek Alices Shiraz har en färg som närmast kan beskrivas som blodröd. Tät är en stark underdrift. Nästan omöjligt att se genom vinet.

Doften är enormt stor direkt efter dekantering. Konstigt nog minskar den efter hand. Detta gör mig lite konfunderad först. Jag har provat några olika viner från firman men aldrig upplevt detta förut. Tvärtom brukar just den enorma doften vara producentens adelsmärke. Okej, det doftar gott, en pepprighet med välhängt viltkött. Mörk, rostad och stallig doft med en körsbärsfrukt som närmast känns som körsbärspaj. Även svartvinbärsgelé, björnbärssylt och aprikosmarmelad. Mörk choklad och rökighet med kafferost och tydlig fatkaraktär. Den är på sätt och vis både komplex och svårfångad på en och samma gång. Efter ett tag framträder en viss parfymerad blommig doft. Troligtvis är vinet alltför ungt för att de mer sekundära aromerna ska ha börjat antydas så det blir nog till att vänta ytterliggare några år innan man vet vart doften kommer att ta vägen. Givetvis känns en viss eldig alkoholrik doft som troligtvis skrämmer bort en del provare. Tanken på portvin ligger nära tillhands.

Smaken är syltig och marmeladig fast med en frisk syra och otroligt ren frukt. Smaken är harmonisk och välbalanserad trots den extrema alkoholen och sötman. Klart att det känns lite eldigt men inte så att man kan begripa att alkoholhalten är så hög som den är. Fruktkoncentrationen är ruskigt hög. Det finns en svag antydan till mynta först men därefter kommer mer svartvinbärslikör och körsbärspralin av mörk choklad. Plommon i Madeira! Nu tänker ni allt att det här smakar som ett portvin. På sätt och vis men ändå inte. Det är elegant och snyggt i all sin prakt och jag gillar det här vinet. Vad som oroar mig är vad som kan hända om frukten tynar bort med lagring och bara lämnar den höga alkoholen och faten efter sig. Det skulle inte vara så kul och förmodligen inte smaka så bra heller.

Poäng? Förslagsvis 95-97. Svårt att bedöma när man inte har något att jämföra med och vinet är så pass extremt som det är. Om ett år kan det nog vara dags för nästa försök och då får man kanske göra som Bob – spänna fast säkerhetsbältet!

fredag, augusti 29, 2008

En fyra Toscana!

Ja, ibland får man bita i det sura äpplet och konsumera av sina mindre lyckade inköp. För ett antal år sedan hade jag en intensiv period med stort fokus på Italien och ganska mycket inköp av diverse viner från främst Toscana. Har till och med semestrat och besökt regionen och två av producenterna vars viner jag provat vid tre separata tillfällen under de senaste två veckorna.


Första vin ut var ett vin som konsumerats flitigt i diverse årgångar - både privat och i provningssammanhang – 1999 Asinone, Vino Nobile di Montepulciano, Poliziano. Gillade vinet väldigt mycket direkt efter inköpet 2003. Ytterligare något år efter har det varit ett ganska gott vin men de senaste buteljerna har inte riktigt imponerat så det är läge att testa igen – nu är de nämligen snart slut.

Färgen är relativt mörkt tegelröd. Doften är stor och stallig med läder och klart animalisk. Lite hästsadel och tjära, ved och fat med en rökig/rostad espresso ton. Även lite viltkött!

Smaken domineras naturligtvis av syrlig körsbärsfrukt med lite torra tanniner. Frukten känns trotsallt lite åt det mörkare hållet även om den är i tunnaste laget. Ja, sedan denna syravassa avslutning som jag har svårt för.

Dock ska erkännas att som helhet och som ett vin till mat är det här helt okej. Inte så gott som jag tycker det en gång varit - men över förväntan. Parker gav det 88 poäng en gång i tiden och det tycker jag nog är lite för lågt.


Som nummer två ut blev det tvekamp. Castello di Fonterutoli – Chianti Classico. De två årgångar som fick utmana varandra var 1999 och 2000. Denna producent var tidigt en av mina favoriter. Upptäckte dem redan för elva år sedan med deras numera nedlagda Vino da Tavola – Concerto. Köpte årgång 1993 och som var ett vin jag gillade väldigt mycket. Sista flaskan strök med sommaren vinet fyllde tio år och då var moget och ljuvligt. Tror de slutade producera Concerto i samband med att reglerna för DOCG ändrades och då ersatte man i princip Concerto med Chianti Classico vinet. Dessutom besökte jag dem för sex år sedan och det var ett riktigt kul och trevligt besök med smakprov av hela linjen utom Siepi. Den har jag däremot provat här hemma fast det är nog fem år sedan men ett återseende som jag ser fram emot. Hur som helst - nu är det varken Siepi eller Concerto det ska handla om utan 1999 vs. 2000 Castello di Fonterutoli – Chianti Classico.


1999an har en klarröd färg med dragning åt tegel. Stallig och fatig doft med sandelträd och espresso (varför känns det alltid som det är espresso i vinerna från Toscana?). En mörkfruktig arom med utvecklade drag och en viss örtighet. Väldigt typisk och mogen doft med en aning grön paprika mot slutet.

Smaken är också tydligt utvecklad och mogen med ett lite syrlig och bärigt drag. Körsbär och klassiskt sandiga tanniner med en torr frukt och lite kort eftersmak.

Sådär. Inte jättegott eller omtumlande. Doften är klart godkänd men smaken och helheten! Här har han helt rätt den gode amerikanen med sina 89 poäng. Till och med så jag tycker det är en poäng för mycket.

Årgång 2000 är betydligt mörkare i färgen och inte så åldrad. Doften är inte heller lika utvecklad och mogen som i 1999an. Ganska liten först med en aning stall och lakrits med en antydan av rödfruktighet. Aromerna är lite flyktiga och jag blir aldrig riktigt intresserad av doften. Kaffe, rök och en aning animaliskt men aldrig så det blir tydligt eller påtagligt.

Smaken är dock överlägsen 1999an med en mycket mörkare och livligare frukt. Det finns choklad, espresso lakrits och tydliga tanniner kvar i det här vinet. Stramare och betydligt yngre än det förra vinet. Självklart smakar det körsbär också!

Det här känns som ett bättre vin totalt sett men doften gör att betyget inte blir så mycket bättre än det förra. Parker var på 88 poäng och Daniel Thomases på 89 poäng då det begav sig. Jag kan vara generösare och höja med en poäng!

Nu återstår endast en flaska av respektive årgång men även en 1998 - som alltid varit min favorit i den här trion – men den slutuppgörelsen får jag återkomma med om några år!


Avslutningsvis en annan ”het” producent i dagens vin Sverige – Castello di Brolio. Ibland känns det som namnet allena framkallar enormt starka och förväntansfulla känslor bland både vinjournalister och vinbloggare. Detta är faktiskt också en producent jag besökt. Ett besök som nog kommer att förbli oförglömligt. Strömavbrott i byn och omgivningarna samt en genuin känsla av Italienskt kaos. Vad som sedan följde tar för mycket kraft och tid att beskriva men kanske kan jag återkomma till det om några år när sista flaskan av årgång 1997 konsumeras.

Min näst sista 1997 Castello di Brolio – Chianti Classico strök med för ett par dagar sedan med följande intryck:

Färgen är mörkt tegelröd. En fin doft med espresso och choklad med ett tydligt fatinslag. En kryddighet som drar åt kanel till och en rökig karaktär. Vidare doftar det stall och läder med ett syltigt drag av aprikoser och jordgubbar. Doften är totalt sett väldigt vital och inte så drabbad av ålder och mognad.

Smaken är betydligt mer utvecklad med fat och kryddig körsbärsfrukt. En lite bitter, oangenäm syrlighet med påtaglig strävhet. Kryddig eftersmak och en tydlig sötsyrlig mogen – för mogen – frukt.

Synd att det inte smakar bättre när nu doften är så fin. Varför är jag inte förvånad! Drack det här vinet senast november 2006 och då var det mycket bättre. Jag ska erkänna att jag är besviken eftersom jag hade hoppats att vinet skulle vara mer i linje med förra gången jag drack det. Hade gjort sig bättre som provningsvin eftersom stilen och karaktären är så tydlig. Aldrig bedömd av Parker men eftersom jag nu sätter 89 poäng kan han ju föra in det i sin databas! Fast Galloni kanske går igång på det här?

Tur att det vankas lite häftigare grejor i glaset ikväll!

tisdag, augusti 26, 2008

En blandad kompott!

Så var äntligen höstpremiären avverkad. Skönt att komma igång igen. Som jag skrev om tidigare brukar vi sedan en tid tillbaks starta varje säsong med en kalibreringsprovning. Skillnaden denna gång mot tidigare var i huvudsak att vi begränsade oss till viner av europeiskt ursprung och ett försök att koncentrera oss på vita viner. Ett försök som lyckades. En Champagne, sex vita och fem röda viner radades upp i startfältet. Vidare gäller att vinet ska ha fått minst 94 poäng av Parker (eller rättare sagt The Wine Advocate) samt att det inte får kosta mer än 500 kronor i inköpspris. Alla provare tar med sitt eget vin men som sedan sätts in slumpmässigt i provningen. På så sätt provas alla viner blint och dessutom är inget mer än det egna vinet känt på förhand. Vi var elva provare runt bordet.

Ett av problemen med kriterierna ovan är just begränsningen. Idag provar Robert Parker (RP) själv endast vinerna från Bordeaux och Rhône med avseende på europeiskt ursprung. Övriga medhjälpare från The Wine Advocate (WA) provar resten – idag hela fyra andra provare med sina respektive specialområden (eller fem beroende på hur man ser på Neal Martins roll). Jay Miller (JM) - Spanien, David Schildknecht (DS) - Loire/Languedoc-Roussillon / Alsace / Bourgogne / Tyskland / Österrike, Antonio Galloni – Italien (samt kommer att ta Champagne) och Mark Squires tar sig an Portugal / Israel / Grekland / Libanon / Cypern / Bulgarien och Rumänien. Tar man sedan med i beräkningen att både Pierre Rovani (PR) och Daniel Thomases (DT) har varit med och provat äldre årgångar av viner som idag Schildknecht och Galloni provar så är man uppe i sju potentiella kritiker som kan ha bedömt vinerna i startfältet. Jag har svårt att tro att alla dessa skulle var kalibrerade sinsemellan. Nej, det troliga är att de har lika skilda uppfattningar som vilken grupp provare som helst. På så vis blir det här kul att jämföra egna, samt gruppens intryck gentemot denna ”tunga” kritikerpanel.

Jag har skrivit ner mina intryck rakt upp och ned samt den poäng jag ger respektive vin. Därefter facit med respektive kritikers poäng och en egen liten summering på slutet. Jag försäkrar, att de är helt ofiltrerade och utan censur så verkar det tokigt, är det så som det uppfattades på plats - likaväl om det verkar alltför tillrättalagt ; ) Let the game begin!

Mousserande
Denna provades på stående fot och inga noteringar togs så referatet är taget ur minnet. Den som gillar Champagne ska nog bortse från vad som nu följer. Jag dricker och provar alldeles för lite av denna dryck för att vara en pålitlig källa. Synd faktiskt men ibland måste man prioritera och då har bubbel fått stryka på foten i mitt fall. Jag kan faktiskt uppskatta en bra årgång av Rotari Brut Riserva lika mycket som en Champagne – huh (nu är det sagt)! Nåväl, färgen är ljus, doften lite ”dammig” och mineralrik, jord, citrus och en syravass känsla. Efter ett tag tillkommer lite smöriga aromer men inte så att de är väldigt tydliga. Smaken är ganska liten och syran det mest dominerande. Visst är det elegant men inte så märkvärdigt. På slutet kommer även lite rostad smak. Moussen försvinner oroväckande snabbt. Tycker även smaken känns lite fadd när temperaturen stiger i glaset. Poäng? Jag läste på en hemsida ett referat från en annan provning där man debatterade hur vidare Champagne kunde få mer än 90 poäng! Lite väl elakt och kanske ironiskt men i detta fall nöjer jag mig med 90 - kanske 91 poäng.
Svar: 2000 Louis Roederer Champagne Blanc de Blancs.
Denna årgång är ej bedömd av The Wine Advocate men väl av Richard Juhlin som enligt uppgift gett 93-95 poäng. M älskar Champagne och har till och med provat med Juhlin så hon litar mer till honom än WA i dessa samanhang. De övriga provare som uppenbarligen gillar Champagne är nöjda och tycker det är en bra start. Själv längtar jag redan till de röda!


Vitt 1
Färgen är ung med gröna inslag i det svagt gula. Doften är örtig och frisk, nästan lite syrlig med en antydan till petroleum. Rök och mineraler med en aning ylle/klister och blommig ton. Kisel! Doften antyder Riesling direkt men man har provat tillräckligt för att aldrig våga lita på första intrycket – tyvärr. Smaken är påträngande sötfruktig först. En rund nästan söt ton av frukt som ändå har tydlig syra och citrussmak. Honung, ylle, blommor, fetma med lite kaffe och choklad i eftersmaken. Lite för kort eftersmak för att kännas som ett stort minnesvärt vin. Måste vara en Riesling. Från Tyskland på grund av den söta tonen. Samtidigt är den stram som en Alsace. Inte helt säker. Poängen når inte helt fram till de förväntade utan jag stannar på 92.
Svar: 2004 Prager ”Riesling Smaragd Achleiten”. DS 94 poäng.
Ett gott vin som nog vinner på mer mognad. En tidigare vinprovarkollega brukade säga: ”Kan man inte hitta något tydligt ursprung för ett vitt vin – gissa då alltid på Österrike” Det hade han fått rätt för även denna gång! En provare är inne på att det är Grüner Veltliner och det är ju klokt tänkt med tanke på ursprunget. Fler än jag är lägre än de 94 poängen och ett samlat intryck är att det är det ”sämsta” vita vinet. Jag håller inte med.



Vitt 2
Gul färg med antydan till grönt. Stor och enormt spännande doft. Har aldrig tidigare känt en så påtaglig doft av mentol i ett vitt vin som i detta. Sötfruktig med engelsk smörkola och blommighet. Flinta, stål/metallisk med en parfymerad doft av mysk. Tropisk frukt och litchifrukt. Helt makalöst. Enda lika omtumlande upplevelse tidigare var när jag provade 1990 Francis Cotat ”Le Grande Côte Cuvée Special” från Sancerre (det vinet skulle jag vilja äga lådvis av). Nåja, nu gäller det ett annat vin. Smaken går helt emot förväntningarna efter att ha doftat på vinet. Låg syra, riktigt låg. Litchi och tropisk frukt. Tjockt och visköst. Nästan som koncentrat. Gräddig känsla i munnen. Lite beska och apelsinskal samt persika. Känns som om det är hög alkohol eftersom eftersmaken är klart eldig. Ett mycket märkligt och svårt vin att definiera. Jag har faktiskt svårt att avgöra hur vidare jag tycker om vinet eller ej. Å ena sidan väldigt spännande å andra, helt oharmoniskt och svårt, nästan klumpigt. Tankarna far åt både Gewürztraminer och Viognier tack vare den parfymerade och ”tunga” känslan i vinet – men ändå inte. Jag ger 94 poäng för att det är så personligt och spännande. Faktiskt snudd på ytterligare en poäng just därför.
Svar: 2003 Guigal ”Hermitage Blanc”. RP 94 poäng.
Ja, Bob och jag är närmast ett när det gäller paletten! (Nu är jag ironisk om någon undrar). Skämt å sidor, så känns det skönt att det är just Parker som satt de 94 poängen för det känns så självklart. Att det kom från Norra Rhône och är gjort på Marsanne slog mig aldrig. Ett tag tänkte jag på Chateauneuf du Pape men aldrig Hermitage. Många hade svårt att avgöra ursprung på detta vin och den arom som flest påtalade var banan. Med facit i hand kändes Hermitage ganska okej. Många trodde detta vin hade fått högst poäng utan att därför gilla det speciellt mycket. Fördomar?




Vitt 3
Absolut det ljusaste vinet, nästan utan färg alls. Doften är väldigt mineralig med en örtighet och drag av svamp. Först lite klister och oxiderad, kemisk doft som faktiskt inte känns helt korrekt. Den försvinner dock snabbt och istället framträder en stjälkig, kärnig doft med krusbär och buxbom. Smaken är pigg och frisk med en påtaglig syra direkt - tillskillnad från doften. Gummi och mineral med citrus och en viss fatbeska. Lite bitter eftersmak med tydlig stjälkighet och krusbär. Skolboksexempel på Sauvignon Blanc från Loire av högre kvalitet? Spelar ingen roll hur typiskt det är, jag gillar det inte mer för det och sätter 91 poäng.
Svar: 2004 Didier Dagueneau ”Pouilly-Fumé Silex”. DS 94 poäng.
Ja, det var inte helt förvånande – ursprunget alltså. Lite av en besvikelse är det att ett så pass känt och närmast kultförklarat vin inte levererar bättre. Jag tycket det är omgångens svagaste vin. Fler än jag tycker så och ingen når upp till några högre höjder. Kanske måste det få mer mognad och ålder för att uppvisa sin storhet - om den finns – storheten alltså! Flaskan i sig imponerar dock stort!




Vitt 4
Halmgul färg. Först en flyktig oxiderad ton som snabbt övergår i en komplex kemiskt arom av typen nagellack. Lite smörkola och mintpastill med tutti frutti och en aningens svulstig känsla. Jag känner fat och smörarom. En väldigt läcker och komplex doft. Smaken är ren och fin med en tydligt smörig fetma. Tropisk frukt och mogna äpplen. Choklad och päron med en fin lite bitter antydan till fatbeska. Även i smaken får jag känslan av mint. Jag ska erkänna att mina gissningar var helt i det blå. Jag funderade på allehanda konstigheter med Chardonnay som det minst konstiga. Fatkänslan och den smöriga karaktären måste ha vilselett mig. När en provare började beskriva en Riesling tänkte jag att han blandat ihop glasen och beskrev nästkommande vin. När fler provare höll med honom var jag riktigt konfunderad. Mina poäng? 95 med en viss tveksamhet för utvecklingen av vinet.
Svar: 1998 Domaine Trimbach Riesling ”Clos Ste Hune”. PR 95 poäng.
Helt otroligt att detta är en Riesling – i min värld. Helt uppenbart hade övriga provare en annan förmåga och kände ingen tveksamhet. Kan det vara mineralerna som ger den lite rökigt ekade känslan? Strunt samma. Väldigt gott och klart det vin som för mig kändes som det kvalitetsmässigt bästa (dock tyckte jag det kommande vinet var det godaste). Kul med ett tio år gammalt vin som är så vitalt och potent som detta var. Jag saknar Pierre Rovani som kritiker hos The Wine Advocate. Han kändes pålitligare än vad David Schildknecht gör.



Vitt 5
Lite gröngul färg. Doften är örtig och blommig med mineraler. Kisel och rökighet som flinta med en angenäm jordighet. Jag får också choklad, kaffe, honung och lite arrak i näsan. Elegant klassisk och typisk. Är inte detta en tysk Riesling så lägger jag av. Smaken är först lite spritsig med en frisk syra, gummi, mineral, kaffe, choklad och honung. Läckert vin och väldigt harmoniskt. Måste vara Riesling – Tysk. Finns inget att anmärka mot mer än att det inte sticker ut eller känns så överraskande. Ett gott hantverk men inte den stora vinupplevelsen, även om jag lägger min röst på det här vinet som det godaste just nu av samtliga i omgången. Jag nöjer mig trots allt med 93/94 poäng.
Svar: 2002 Dönnhoff ”Niederhäuser Hermannshöhle Riesling Spätlese”. PR 96 poäng.
Tacksam för att det var en tysk Riesling så jag kan fortsätta prova vin. Detta vin har jag provat förut och då var jag lite lägre i mina poäng med 92 (för ett år sedan). Denna flaska kändes mer harmonisk och blommigare/mineraligare är den första. Fler än jag som hade den som sitt favoritvin utifrån ett konsumtionsperspektiv. Dock chanslös som ”publikens val” gentemot nästa och omgångens sista vin.



Vitt 6
Färgen är gyllengul och mörk. Doften ligger helt i linje med färgen. Stor och först starkt oxiderad med botrytis (björnklister), en aning salubrin och gasbinda – mognad. Faktiskt lite jobbig först. Efter ett tag i glaset framträder angenämare aromer så som apelsinskal, söt mogen frukt och choklad med arrak samt lite honung. Smaken är nästan söt. Mogen frukt med honung, gummi, kaffe och choklad. En viss bitterhet och i eftersmaken känns vinet eldigt och smaken sitter i länge. Lång eftersmak är rätt beskrivning på det här vinet. Gott men lite oharmoniskt för min smak. Jag tycker vinet saknar fräschör vilket drar ner helheten. Gissningen går till Riesling av sent skördat ursprung från Tyskland. Eller Chenin Blanc? Poängen stannar på 94.
Svar: 2000 Domaine Weinbach “Riesling Schlossberg Cuvée Ste. Catherine L'Inédit!”. PR 95 poäng.
Det här var många provares favorit. Någon var så högt som 99 poäng vilket ju får anses som ett bra betyg. Jag har ingen koll på betydelsen av L’Inédit! Någon hävdar att det ska betyda att druvorna kommer från stockar belägna på en höjd/slänt i vingården. En kompis jag frågat i efterhand tror att det bara ska tolkas som en selektering och senare skördade druvor. Ett slags mellanting för Vendange Tardive. Jag vet inte. Söt är i alla fall både doften och smaken och det är nog skälet till att vinet sticker ut och blir mångas favorit.


Halvtid och sidbyte – Äntligen lite rödtjut i glasen!


Rött 1
När det så äntligen blir dags för de röda är första vinet väldigt elegant och snyggt i sin framtoning. En perfekt övergång så att säga men sammantaget lider detta vin av att gå ut som nummer ett. Färgen är röd och klar. En söt doft, rökig med kryddor typ kanel och lite örtighet med grillade toner är första intrycket. Värme! Det doftar enbär och julkryddor i allmänhet. Doften blommar aldrig ut helt, känns lite försiktig och återhållsam. Nog är detta Södra Rhône och mycket Grenache. Smaken ligger i linje med doften och domineras först av söt, kryddig frukt med lite nötter och smörkola. Smaken är varm med en eldighet och lakrits samt en ganska lång intensiv eftersmak. Röda bär och kanel. Det här måste vara en Chateauneuf du Pape av lite elegantare slag. Poängen blir inte riktigt så höga som de borde utan jag stannar på 93+.
Svar: 2005 Clos des Papes. RP 95 poäng.
Ett väldigt gott vin och som någon sa: ”ett typiskt rött vin att bjuda vänner och släkt på och den enda som klagar är moster Augusta som tycker det är lite strävt.” Så utryckte sig en medprovare. Ja, inte helt fel resonemang. En del Provare är inne på Pinot Noir spåret och det är inte orimligt med tanke på framtoningen i just Clos des Papes. Själv är jag lite besviken. Den flaska jag provade i våras var bra mycket intensivare och karaktärsfull. Jag har två teorier: 1 – som första vin ut får det inte den uppmärksamhet det kräver. Hade det stått mitt i gruppen av röda tror jag det allmänna omdömet (och mitt eget) hade blivit bättre. 2 – Chateauneuf du Pape är inget utpräglat provningsvin utan en vinstil som vinner på att provas ensamt och gärna till mat. Jag hoppas mina flaskor kommer att skänka ännu större njutning än vad det gör denna gång. Jag vet att potentialen finns där.


Rött 2
Här är det mörkare toner. Röd, tät och nästan svart i färgen. Doften är söt med lite kemisk ton - som nagellack. Eldighet, fat, choklad, nötter och russin med en dammighet och klart mörkare frukt än förra vinet. Smaken är ganska stor med en fruktighet och karaktär av körsbär och vanilj. Eldigt och klart kännbara tanniner. Fatbeska, viol, syrligt men ändå ett rått, lite tufft slut som inte känns helt bra. Dessutom lite kort i eftersmaken. Jag har en viss aning om vad en av medprovarna har med för vin och jag tror direkt att det är detta vinet (2004 Abellars). Det känns lite ofräscht och oharmoniskt, dessutom tycker jag att jag känner igen det. Det blir 91 poäng.
Svar: 2001 Feudi di San Gregorio ”Taurasi Riserva Piano Di Montevergine”. AG 94 poäng.
Ja, det här har jag provat förut och tyckte inte så mycket om det då heller. Förvisso inte 2004 Abellars men ganska nöjd är jag att jag har samma helhetsintryck och poäng på detta vin som förra gången. I alla fall på poängen. Smak och doft stämmer inte alls med mina noteringar från det tillfället. Då tycket jag det var en tydligare karaktär av Italien med rödare toner och ålderskaraktär . Nja, det känns konstigt. En provare är säker på att vinet är defekt, en annan drar synonymer med sopproblemen i Neapel! Ingen gillar detta speciellt mycket och det känns ju lugnande. Nu är inte mina 91 poäng så lågt utan faktiskt helt okej för ett vin. Felet är väl att det inte blir prisvärt eller så värst njutbart i den skepnad vinet har nu. Jag köpte faktiskt ganska mycket av detta vin i årgången 1996 men blev i princip lika besviken varje gång jag provade vinet – förutom sista flaskan som jag provade vid en ålder av ca: nio år och då var riktigt trevlig. Kanske gäller det 2001an också?



Rött 3
Äntligen något som jag går igång på! Färgen är blåröd men klarare än förra vinet. Doften är fantastisk. Stor, rökig med kryddig ek och den är närmast explosiv. Grillat kött, vanilj och sötfruktig med antydan till eldighet. Det doftar komplext om man kan utrycka sig så. Smaken är ren med syltig frukt och en pikant eldighet. Fatinslaget är märkbart och kryddigheten från doften går också igen i smaken med den grillade köttiga tonen. Hallon, jordgubbar och körsbärspaj som bara är jättegott. Eftersmaken är väldigt – väldigt lång. Balans är en underdrift. Ett underbart gott och publikt vin. Jag tror, hoppas och önskar att det är mitt eget vin. Även om jag då vet att 97 poäng är högre än vad det fått men det blir mitt betyg i en ren glädjeyttring. Mums!
Svar: 2005 Bodegas Alto Moncayo ”Alto Moncayo”. JM 95 poäng.
Ja, det var ”mitt” vin. Jag är glad för det. Inte för att vara självgod utan för att det var min önskan och förhoppning. Önskan för jag vill dricka detta vin fler gånger. Förhoppning för att när man tycker så mycket om ett vin som jag gjorde med detta hoppas man ju att det är ett vin som man ”borde” gilla. Det är det. Chris Ringlands magi trollbinder mig fortsatt. Inte bara jag gillar detta vin. Hela sju (om jag minns rätt) av elva provare håller detta som det godaste vinet. Som någon sa: ”Hade Parker bedömt vinet hade poängen varit minst 97.” Visst är det publikt. Jag tror inte enbart att det handlar om fat och koncentration samt vinmakaren. Nej – jag tror att druvan har en viss betydelse. När Grenache har detta uttrycket är resultatet oftast ett yppigt och gott fruktsött vin med en kryddighet som är svår att motstå. Efter att ha provat Veraton i förra veckan var det här ytterligare en nivå upp. Tänk att få prova Aquilon!




Rött 4
Färgen blir mörkare igen. Doften är söt lite friskt syrlig med tydlig fatkaraktär. Körsbär, kryddor (kanel?), rökigt med lite stallighet och blå frukt. Även gummi och viol. Smaken är stram och örtig med kännbara tanniner. Körsbär, viol, syrlighet och fatbeska i eftersmaken. Helheten känns lite vresig och frukten tunn. Även en blommighet som är svår att ta på hittar jag i smaken. Jag har ingen bra gissning på detta vin utan hamnar på något odefinierbart sätt i Italien utan att veta varför. Lite neutralt i sin stil. Detta vin är det som jag har svårast att komma överens med. Hittar ingen given poäng utan efter lite jämkning blir det 93 som får bli mitt slutomdöme.
Svar: 2004 Noguerals ”Abellars”. JM 96 poäng.
Då kom den tillslut. Detta vin har jag aldrig kommit överens med och inte denna gång heller. Inget fel på vinet och dessutom tyckte jag det var okej mot tidigare smakprov. Trots allt kan jag inte förstå de höga 96 poängen av Jay Miller. Det finns de provare som är uppe på 95 poäng och som också tycker det är ett väldigt bra vin. Jag tror detta är ett vin som definitivt kan dela en grupp i två – de som gillar vinet och de som inte alls förstår sig på det. För egen del hittar jag inget i vinet som antyder några kvalitetsbrister det är helheten i vinet som inte ger något. Får ingen vill ha känsla. Det får jag definitivt av nästa vin. En hög vill ha faktor!




Rött 5
Färgen är mörkt röd och tät. Doften är underbar med viol, mörka bär, rök, tjära – skog, blodigt välhängt viltkött och stall samt läder. Nästan rökt kött. Urläcker doft och komplex! Smaken är ganska tuff med lite torra tanniner och mörka körsbär. Lakrits, violpastill och fruktigt. Lång fin intensiv eftersmak. Det är stor potential i det här vinet. Väldigt sammanhållet och välbyggt. Det känns både befriande och bra att vinet står sist i omgången. Det stämmer så bra. Baserat på doften var jag först i Bordeaux men efter att smakat tänkte jag – undra om inte detta är Piemonte? Jag dricker ju så lite vin därifrån att jag inte riktigt behärskar det. När jag känner tanninerna och violen då tror jag att det ska vara Piemonte. Tänk så fel! Poängen blir 96 och jag var högre ett tag men sansade mig.
Svar: 2005 Château Brane-Cantenac. RP 94 poäng.
Nu är han allt snål. Tänk så gott ett vin från Bordeaux måste smaka som är uppe på de övre 95 på skalan. Tror aldrig jag provat Bordeaux som fått högre än 96 poäng av Parker. Det skulle vara riktigt kul att få sätta tänderna i ett sådant vin. Det blir nog snällt till att ställa sig i kön den 15:e oktober med mössan i hand och hoppas på det bästa. Gud vilken potential det måste finnas i årgången. Detta är det andra favoritvinet i omgången bland de provare som inte röstade på vin tre (2005 Alto Moncayo). Skillnaden mot det vinet är stor men kvaliteten den samma. Sedan tillfredställer Brane-Cantenac helt andra behov. Det är på något sätt så här man vill att vin ska uppfattas. Potent, lagringsbart, klassiskt och gott. Fast om jag måste välja att dricka ett vin just nu och inte bryr mig om faktorer som dessa utan lever i nuet – ja då vinner allt Spanjoren (eller Australiensaren beroende på hur man ser det)!


Slutomdömet blir blandat. Kul med många vita viner och fyra Riesling men jag saknade allt Chardonnay, Pinot Gris och Gewürztraminer. Hade jag fått bestämma så hade det varit en majoritet av röda viner. Själv tycker jag de är både godare och mer spännande att prova. Nu blev det lite få röda. Dessutom har jag tidigare provat fyra av dem. Endast Brane Cantenac var en ny bekantskap. I och för sig två väldigt bra röda viner men det hade varit kul med ett par riktigt häftiga viner till. Bland de vita är det väl främst Clos Ste Hune som känns minnesvärd. I vilket fall som helst en riktigt bra provning och en lyckad kväll. Absolut en av årets höjdpunkter. Trevlig avslutning med mycket eftersnack och trevligt umgänge. Godast? Tuborgs Julöl som M bjöd på efter provningen. Så gott det kan vara med en läskande öl efter allt vin!


Nu ser jag fram emot en spännande höst och nästa kalibreringsprovning i januari som enligt ryktet ska vara begränsad till endast Frankrike – mycket Chateauneuf du Pape kanske?

torsdag, augusti 21, 2008

Raka rör – Öppna spjäll!

Robert O’Callaghan’s Rockford är liksom epicentrum. Det var här allt började. Stora, omanipulerade viner gjorda av frukt från gamla vinstockar växandes i Barossa Valley. Många lärjungar har han haft men mest känd är nog Chris Ringland. I början av 90-talet arbetade dessutom David Powell hos Rockford, under Chris Ringlands vingar, varefter han startade sin numera berömda egna verksamhet – Torbreck.

Greenock Creek Vineyard & Cellars är också en egendom där Chris Ringland med sitt vinmakande åstadkommit stordåd. Chris Ringland började även göra vin under egen etikett med sin mycket begränsade upplaga (50 lådor – 600 flaskor) av Three Rivers Shiraz, som för övrigt inte längre får heta så. Numera gör han även vin under namnet R Wines i samarbete med The Grateful Palates grundare Dan Phillips. Det senare känns mer som ett marknadsförings jippo och försök till att utmana Mollydooker.



För att ni ska förstå vad det handlar om, kan jag inte låta bli att dela med mig av Robert Parkers beskrivning av 1993 Three Rivers Shiraz som fick 99 poäng i juni 1998:

” I kept wondering if the only reason I was not giving this wine a perfect score was because there were only 50 cases produced. Made from yields of under one ton of fruit per acre, from 100+-year old vines, my first impression on tasting this Shiraz was, "My God, this smells like a pristine example of 1947 Cheval Blanc." It possesses a similar unctuosity, thickness, over ripeness, and dry vintage port-like character. Moreover, I could not believe how complex the wine's aromatics were for its age. In addition to the tell-tale bacon fat, there were aromas of toast, smoke, cassis, cedar, and blackberry jam. Viscous, full-bodied, extremely thick and heavy (no finesse to be found in this monster), this wine represents the maximum, or some would say the extreme expression of its terroir and varietal composition. Yet the wine is focused, and not heavy to drink. After keeping the wine open four days without any trace of oxidation, but rather, further development and evolution, I decided there was no further reason to delay its destiny, and drank it up. The wine achieved 15% alcohol naturally, and spent 3 years in 100% new French oak. While it is lamentable that only 50 cases were produced, I feel readers should know about wines such as this. Moreover, they stand as a beacon for other winemakers who want to achieve something as special as what winemaker Chris Ringland has accomplished.”

När Chris Ringland numera i samarbete med Jorge Ordoñez och Dan Phillips även är i Spanien och sprider sin visdom blir man självklart intresserad. Förutom vinerna från El Nido, som görs på Cabernet Sauvignon och Mourvedre, i Jumilla är man även verksamma med Bodegas Alto Moncayo i den mer obskyra regionen Campo de Borja i Aragonien. Tre viner görs, alla av 100% Grenache. Första årgången var 2002. Tror ni detta är vin för mig? Självklart!

De tre cuvéerna är: Veraton (den elegantare), Alto Moncayo (basvinet) och Aquilon (Prestige Cuvéen). Den sistnämnda är alltför dyr och svåröverkomlig men följande utdrag ur Parkers beskrivning av 2004an gör ju att man funderar på om man inte borde sätta hängslen på kalsongerna om man fick chansen till ett smakprov:

” Revealing nearly off the chart ripeness, richness, and intensity, it will undoubtedly be controversial, separating traditionalists from more progressive tasters, but I loved it. It will be interesting to see how this tour de force in winemaking ages. It is the vino equivalent of a Hummer four-wheel drive vehicle.”

Dessutom har 2005 Aquilon utnämnts till 6:e bästa vin i Spanien. "Ringlands magiska förmåga förvandlar Campo de Borjas skiffer till guld." Guia Peñin 2008

Själv fick jag nöja mig med de två billigare versionerna av årgång 2005 när de nu äntligen lanserades på Systembolaget. Det är inte fy skam det heller. Jag ansträngde mig ganska mycket för att få ihop mina buteljer. De är häftiga viner, de också. Följande kommentar av Parker beträffande basvinet 2004 Alto Moncayo säger ju en del:

” This pedal-to-the-metal offering …”



Nu ska detta dock handla om lillebror och lite mer väluppfostrade 2005 Alto Moncayo Veraton. Detta ska enligt uppgift vara Chris Ringlands selektering av de lite mer eleganta faten (vinet vilar i 18 månader på en blandning av hälften ny och hälften gammal ek från Frankrike och USA). Det betyder de fat som utvecklas lite mer återhållsamt och finstämt. Kan då detta verkligen vara ett vin i min smak? O’yes! Elegans är ju ett relativt begrepp.

2005 Alto Moncayo Veraton är mörkt purpurrött i färgen och förvånansvärt tätt. Normalt brukar Grenache ge ganska klara viner men inte detta. Mörkt, intensivt och tätt i färgen.

Doften är påflugen med tydliga fataromer av vanilj, espresso och choklad. Spanien är väl inte det första man tänker på. Australien känns närmare till hands. En söt god doft med kola och knäck samt mocka. Blommor i form av rosor och skog ligger inte långt bort heller. En underbart läcker doft av kryddig rostad ek och grillat kött. Efterhand utvecklas mer animaliska toner med stall och svettig hästsadel. Mums! En varning dock. Ge vinet tid att lufta ordentligt – det behöver luft för att helt frigöra spektrat av aromer.

Smaken är ren, söt men samtidigt friskt syrlig. Eldigt såklart av 15,5% alkohol men procenten stör inte alls i smaken. Choklad, nougat och gräddkola med syrlig körsbärskompott. Godis skulle man kunna sammanfatta med. Mineraler, lakrits, violpastill, kaffe och ett pepprigt avslut. Kirsch – likör. Urläckert!



För att ge sig ut på minerad mark och filosofera om poäng så tycker jag att de bedömare som lagt ut sina poäng på CellarTracker är fega - eller så tycker de som de gör och det har de självklart rätt att göra ; ) Faktiskt tycker jag Jay Millers 93 poäng också är lite lågt. Två gånger tidigare har jag legat på 94 men denna butelj var närmare 95 poäng. Priset 199 kronor känns helt okej i förhållande till upplevelsen.

Om man för en stund bortser från poäng och kvalitet i vin och funderar på den rena glädjen att konsumera vin så är 2005 Alto Moncayo Veraton helt rätt. Tekniskt har det brister och i mittfåran hör det inte hemma – men vilken glädje det är att dricka! Detta vin får mig att inse varför jag blev vindrickare och inte öl eller Whiskey konnässör! En skön fåtölj, lite bra musik och ett glas av vinet, utan mat som stör, ja då är allt en ren njutning.

Hur var det han sjöng – Kal P. Dal? Raka rör, öppna spjäll – var kväll!

PS. Fick man smaka Three Rivers Shiraz räckte det nog inte med hängslen på kalsongerna. Nej, då fick man nog göra som Gunnar Sträng – komplettera med livrem! DS.

onsdag, augusti 20, 2008

95 poäng vs. 95 poäng!

Att jag gillar Australiensiska och Spanska viner har väl ni läsare förstått vid det här laget. När Mästaren slutade bedöma vinerna från dessa bägge länder och la över ansvaret på Jay Miller blev jag allt lite besviken och oroad. Hur skulle jag nu kunna avgöra om poäng och omdömen var i linje med min smak? Bara att börja prova och jämföra.

Första Spanienrapporten från Jay, vintern 2007, fick utstå en del kritik på andra sidan Atlanten. Själv gjorde den mig lugn. Kändes som om han och Parker var ganska samstämmiga och kalibrerade. Faktiskt tycket jag att han till och med låg lite lågt med vissa poäng. Hösten 2007 följde sedan Jays första Australienrapport och den lämnade lite fler frågetecken efter sig. Tyckte plötsligt att en del gamla Parkerfavoriter fick lite taskiga omdömen. Vissa kändes dock precis som vanligt men visst blev jag lite orolig. När sedan Spanienrapport nummer 2 släpptes i vintras var osäkerheten ett faktum. En del nitar och fullständiga katastrofer har jag stött på efter detta. Därför kändes det angeläget att verifiera Jay Millers skala med följande utmaning:


2006 Mitolo Shiraz G.A.M., McLaren Vale mot 2005 Bodegas Aalto, Ribera del Duero.

Bägge producenterna och vinerna är och har varit personliga favoriter ett tag. Dessutom har Jay Miller delat ut 95 poäng till bägge vinerna så visst var det upplagt för tvekamp – och verifiering.

Mitolo förknippas intimt med en annan favoritproducent och vinmakare i form av Ben Glaetzer. Ben gör vinerna åt Frank Mitolo och är även aktiv partner. Mitolo familjen kommer ursprungligen från Italien och är en av de största potatis och lökodlarna på södra halvklotet. Mitolo började göra vin först 1999 och Frank verkar vara en kompromisslös herre med ett enormt kvalitetsfokus. Redan från början fick vinerna fin kritik av inte bara Robert Parker utan även den inhemska pressen, främst i form av James Halliday.

2006 Mitolo Shiraz G.A.M. är djupt rödlila till färgen. En rökig, kryddig doft med choklad och viol framträder först – med en lite rustik ton av ladugård faktiskt. Sedan följer rostade fat med vanilj och parfymerad blommig doft med kafferost och en aning blodighet av viltkött. Gummi och enbär med Julmust i avslutet och en smörarom som nästan kan uppfattas som klasisk smörkaka! God doft? Ja mig saknas inte mycket. Självklart kan man tänka sig att beskrivningen inte faller alla på läppen men jag gillar det här.

Smaken är otroligt ren och koncentrerad med en rödfruktig karaktär. En viss fatbeska och nästan helt integrerade tanniner. Gummi, violpastill och lakrits följer i den långa eftersmaken. Kafferost med en aning sälta men helheten lämnar efter sig en smak av rund mjuk frukt av typen jordgubbar och hallon. Jag tycker ofta McLaren Vale Shirazer har en större friskhet gentemot sina släktingar från Barossa Valley. Så också i detta vin.

Ett klart gott och välgjort vin med stor potential i källaren. 95 poäng då? Jag når inte riktigt hela vägen men saknar endast en poäng så det känns inte alls alarmerande med Jays bedömning efter det här. Minns att jag i början inte tyckte samma vin från årgång 2004 helt levde upp till sina höga 97 poäng men idag tycker jag absolut att det är nära eller till och med exakt rätt. Även Aussieviner behöver mognad. Den som har ett behov av att fylla upp källaren med lite Australiensiskt godis tycker jag ska prova detta vin om man gillar stilen. Även den med fördomar kanske skulle ta och prova för att få en mer nyanserad bild av vad man kan leverera från ”Down Under” för endast 245 kronor buteljen!


Varför man valt namnet Aalto på bodegan har jag ingen aning om. Finns det månne sympatier för en berömd finsk arkitekt? Ingen aning. Ett tag hade man en fin hemsida men nuförtiden verkar den alltid ligga nere - där finns inga svar att få. Så mycket vet jag dock, att Bodegas Aalto är ett verk av två mycket berömda vinprofiler från Ribera del Duero. Mariano Garcia, tidigare vinmakare på Vega Sicilia och Javier Zaccagnini, tidigare ansvarig för Ribera del Duero appellationen/konsortiet, drog igång verksamheten med första årgången 1999, ett år efter starten. Aalto görs på 100% Tinto Fino (Tempranillo) med en ålder av + 60 år gamla stockar. Vinet lagras i 18 månader på ny fransk ek. Själv tycker jag stilen är ultra modern och det förvånar allt lite med tanke på Garcias bakgrund. Vega Sicilia känns väl mer traditionell än traditionen själv. Hans son Eduardo ansvarar för vinmakandet på en annan modern Ribera egendom – Astrales. Prova gärna den om ni inte gjort det. Snacka om nya världen!

2005 Aalto har en djup mörk tät rödlila färg. Tätare och mörkare än det föregående vinet. Här är det dock delvis andra dofter. Choklad, vanilj, kokos och Nivea kräm! Det doftar solbadande tyska turister på Mallorca en eftermiddag på 80-talet! Då skulle man alltid smörja in sig med kokosolja utan solskyddsfaktor efter ett par dagar på stranden. Helt absurt! Samma karaktär fanns i 2003an som ung men i detta vin är det extremt. Vidare är doften ”fet” med lite mentol och nougat med ljus choklad i konjak. Aprikoser, asfalt och en blommig parfymerad doft. Faktiskt också Popcorn! Jag vet inte vad man ska säga om doften? Bara att man hoppas den lugnar ner sig med lagring och utvecklar lite sekundära aromer men ändå behåller sin lite unika karaktär. Jag tycker faktiskt den är ganska kul!

Smaken är betydligt mer civiliserad och stram. Inte alls så öppen som doften. Fast visst smakar det mycket. Koncentrerad lite eldig smak med klart märkbara tanniner. Mörk frukt och choklad med en tuff, stram, lite kärv eftersmak. Vanilj och smör går igen från doften. Kaffe och kokos men också en frisk syra och svartvinbärsfrukt. Nötter och plommon doppade i konjak blir ett intryck som dröjer sig kvar efter den väldigt långa eftersmaken. Och så klagar man på stora viner från nya världen! Det här är ett vin som inte alla kommer att gilla som ungt. Undra hur Aalto PS smakar – man bävar nästan inför tanken!

Jag tycker faktiskt att de 95 poängen gott kunde vara ett eller två snäpp högre. Det finns en enorm potential i det här vinet. Tror inte man ska köpa det för källaren och förvänta sig att vinet kommer att smaka och dofta så här om några år. Nej, då tror jag man får ett vin som är betydligt mer elegant men fortfarande kraftfullt och med mycket frukt och intensiv smak som fortfarande är vid liv. Definitivt ett köp för källaren.

Jag har alltid gillat 2003 Aalto mycket och de två gånger jag provat 2004an har det varit ett väldigt bra men ungt vin som måste sparas. Årgång 2005 känns om en blandning av de bägge tidigare. Den har en enorm charm som påminner mycket om 2003an men samtidigt det strama och lovande som finns i 2004an. Det enda som oroar mig något är att dag två då resterna avslutades visade Aalton en något tröttare karaktär med mindre och torrare frukt. Kanske ändå att det finns risker med ett långsiktigt köp?

I motsatts till detta var Mitolon godare och lika vital dag två som dag ett.

I vilket fall som helst lugnade denna övning mig. Han kan nog sin sak, den gode Jay Miller, också - det är inte bara hans vapenbroder som uppskattar stora och rika viner!

Säsongsstart!

Äntligen drar höstsäsongen igång! I ett av vingängen jag är med i så startar höstens provningar nu på söndag. Vi har ett spännande schema framför oss med bland annat en Vega Sicilia afton. Vi brukar lägga upp temaprovningar med avseende på land, region och distrikt. På så sätt ”benar vi upp” land för land. Mycket jobb återstår! Hur som helst, nu har vi nått slutet på vår Spanien sejour och ett värdigt avslut är väl just Vega Sicilia.


Hösten kommer sedan att bli något annorlunda med mer fragmenterade provningar. En Bourgogne provning, Sydafrikas toppviner ska provas, en ”Antikrunda” och avslutningsvis 10års jubileum med en vertikal på Philipponnats Clos Des Goisses. Den sistnämnda känns som om att strö pärlor för svin, för egen del. Jag är ingen stor Champagne konsument eller tyckare men de som kan och vet något påstår att det ska bli en bra provning.

Dessutom ska vi hinna med ett vingårdsbesök hos Murat och Lena på Nangijala Vingård i Klagshamn. Det ska bli riktigt kul och spännande.

Men först ut på söndag en favorit! För att kalibrera smaklökarna inför varje säsong brukar vi köra en poängbedömningsprovning. Denna gång är reglerna solklara:

- Vitt eller rött vin, även Mousserande är välkomna
- Komma från gamla världen
- Områdes/druvtypiskt
- Max 500kr i inköpspris
- Minst 94 poäng av Robert Parker eller hans medhjälpare (The Wine Advocate)

Alltid lika kul. Dessutom provas vinerna blint och inga viner är kända på förhand förutom den egna buteljen som medtas.

Efter söndagen kommer jag att lägga ut noteringarna för den som är intresserad – Stay Tunned!

Tack M för ditt enorma engagemang och din entusiasm!

tisdag, augusti 19, 2008

En fyra Rhône!



Två från Norra och två från Södra. Provade vid helt separata tillfällen. Tre av dem inom loppet av några dagar i denna och förra veckan men den första, för hela två månader sedan. Måste rensa ur ”minnet” och komma vidare i provandet och bloggandet så lika bra att slå ihop noteringarna till ett gemensamt inlägg.




Först ut (även kronologiskt) var 2005 Chateau de Saint Cosme ”Cuvée Valbelle” - Gigondas. Har haft nöjet eller vad man ska kalla det att prova samma vin i årgång 2001. Den har aldrig levererat enligt mitt tycke. Har dock ett par flaskor kvar och hoppas att det kommer en dag då allt faller på plats. Tycker för övrigt att denna producent har fått lite oförtjänt god kritik av en viss amerikansk kontroversiell kritiker. Jag har aldrig riktigt varit på samma höga nivå poängmässigt.

2005an är djupt purpurröd. En först stor rökig och kryddig doft med Herbes de Provence. Sedan följer gummi, viol, chark och en nästan vedig bränd frukt. Fikon och söta bär med en aning choklad och en parfymerad doft av lavendel. Bakelit, vet inte om det egentligen är korrekt med bakelit men det är en arom som jag ofta får i vissa viner. Som att känna doften av en hederlig gammal telefon. Vist doftar det gott och mycket Södra Rhône.

Om doften är generös och öppen så är smaken det motsatta. Stram men ren frukt och klart kännbara tanniner. Ved och rök aromen går igen från doften. Körsbär, kryddor och lite fikon med en tydlig fatbeska. Jordgubbar och lakrits med en eldighet i eftersmaken.

Inte alldeles gott eller tillgängligt just nu men visst är vinet lovande. Tycker kanske att de 94 poäng vinet fått av Parker är lite högt men visst – om utvecklingen går åt rätt håll så kanske det landar där så småningom.


Nummer två ut (i förra veckan) var ett lite mer moget vin och ett vin jag haft stor glädje av genom åren. 1999 Jaboulet, Crozes Hermitage ”Domaine de Thalabert” är som sagt ett vin jag druckit ganska många flaskor av och som jag följt i sin utveckling från ungt till idag ganska så fullmoget. Visst kan det lagras länge än och nog kommer det att fortsätta att utvecklas – men till det bättre eller sämre?

Färgen är mörkt tegelröd. Doften består inledningsvis av grillade animaliska toner med en rökig, rostad arom av tjära. Tapenade och tydligt utvecklad doft med choklad, chark och gummi. Ett drag av Salubrin känns flyktigt men inte så att det känns som en defekt. Visst är det spännande med utvecklade och mogna dofter.

Smaken är dock allt annat än spännande. Syrliga bär, lingon och körsbärsfrukt, faktiskt nästan så det drar åt tranbär till. Den som börjat förstå mina smakpreferenser inser att detta inte tilltalar mig. Sedan kommer en örtig kryddighet med lite fatbeska. Smaken är len och utvecklad men samtidigt lite uttorkad och intetsägande. Parker satte en gång 88-89 poäng på det här vinet och mer förtjänar det inte enligt mig. Tycker nog det här vinet var betydligt mer tilltalande för sådär tre/fyra år sedan.


Nummer tre ut var en bekant producent (och tidigare provat vin). 2004 Chateau de Saint Cosme ”Hominis Fides” – Gigondas. Om jag minns rätt så är detta en special cuvée gjord på de bästa faten avsedda för Cuvée Valbelle. I denna ingår det även en del Syrah, vilket inte är fallet med Hominis Fidis som jag tror endast görs av Grenache. Årgången har fått mig att tvivla lite på hur bra vinerna egentligen är. Tycker mig ha känt lite för gröna och örtiga toner för att känna mig lugn. Provade detta vin första gången för knappt ett år sedan. Intrycken nu då?

Färgen är klar och mörkt röd. En lite söt doft med jordgubbar och mandel/nötter (som en Amaretto). Sedan den för mig lite udda känslan av Stroh rom. Rökig ved med en stallig ton. Fat och kola men sammantaget en lite sluten doft. Den kommer inte igång helt utan blir totalt sett liten.

Smaken är en aning eldig med visst örtigt inslag och en körsbärsfrukt som drar åt Italien eller kanske en mer ”Spansk” Grenachefrukt av gamla skolan. Nötig Konjak med lakrits och tydlig fatbeska. Nej, smaken är inte min kopp av te. Tycker det känns oharmoniskt och lite otrevligt i smaken. Tyvärr har jag haft denna upplevelse förr i deras viner och jag förstår inte Parkers höga 94 poäng för detta vin. Jag är långt ifrån den här gången. Knutet, i tunneln eller en dålig flaska? Vet inte men jag kommer att vara mycket försiktig med inköp av Chateau de Saint Cosmes viner framöver. Gäller för övrigt Gigondas generellt.


Avslutningsvis öppnades och konsumerades första flaskan av 1997 Delas, Hermitage ”Marquise de la Tourette”. Köpte den på plats för åtta år sedan och jag har hållit fingrarna i styr sedan dess. Minns vagt att jag provade både denna och 1998 men kunde tyvärr bara köpa 1997. Synd - hade varit kul att jämföra dem idag.

Med tanke på den i viss mån tuffa diskussionen och infekterade debatten på vissa forum efter Fina Vinares inlägg om samma vin från årgång 2005 så känns det lite kul att prova en ganska mogen version av vinet. Jag kan erkänna att 2005an inte alls är ett vin jag gillar eller tror på. Håller med Finare Vinare om doften som är sagolikt fin. Mer som en bra Bordeaux än ett vin gjort på Syrah. Men smaken! Fruktansvärt rå och tuff. Nu dricker inte jag Barolo ofta vilket ju närmast verkar konsumeras dagligdags av Fina Vinare. Kanske blir man då härdad och orkar stå ut med tanniner som i 2005an? Jag fixar inte det vinet och då är jag inte speciellt känslig för stora viner med det måste finnas frukt som håller emot. Nu ska detta handla om 1997an och det verkar ha varit ett snällare vin som ungt om man ska tro Parker (89 poäng). Jag har inga referenser till vinet som ungt så jag kan inte direkt ge någon vägledning om utvecklingen av det här vinet - bara konstatera hur det är idag.

Färgen är tegelröd. Stor doft. Tapenade och oliver. En anings soja och asfalt med choklad och rostat kaffe. Faten känns ganska påtagligt i doften. Kryddig med köttighet och nästan grillkol i näsan. En fin doft som nästan känns som en mogen aussie Shiraz. Faten gör att man drar åt nya världen till.

Syrlig lite bärig frukt med jordgubbar och påtaglig syra med ett örtigt avslut. Frukten är dock tillräckligt påtaglig och vid liv så syran stör inte så värst. Den ger närmast vinet en läskande friskhet. En citrusaktig avslutning med lite oliver som sitter kvar i eftersmaken. Vinet känns vitalt och trots att det är relativt utvecklat känns det ändå yngre än Jaboulets vin. Ändå blir jag inte speciellt lyrisk. Helhetsintrycket lämnar ett gott, utvecklat men välhållet vin efter sig – trots det - inte riktigt någon wow faktor. För mig 89-90 poäng.

Tror att Jacques Granges gjorde sin debut hos Delas med årgång 1998 men att han medverkade i delar av resultatet även för årgång 1997 och förhoppningsvis kommer de efterföljande att vara bättre.

tisdag, augusti 12, 2008

An Internal Affaire!

Jag är fullständigt på det klara med att det är väldigt svårt och våghalsigt att uttala sig om potential i unga och primära viner men otroligt kul och utmanande att göra ett försök. Har sparat alldeles för många viner oprövade i många år för att, när det väl är dags för konsumtion, ångra att jag inte har några intryck från ungdomsåren.

Ikväll var det åter dags för en favoritproducent – Clos Saint Jean.

Vilken uppgörelse sen. Har hållit mig i fyra veckor från att prova 2006orna men nu gick det inte längre. Dags för 2006 Deus ex Machina att utmana sitt syskon 2006 La Combe des Fous. Nu är ju dessa inte obekanta viner för mig, däremot har jag hittills inte provat någon Chateauneuf du Pape från 2006 så den lärdomen är ny. Gode gud vilken tur att jag tog detta beslut!

Parker har bedömt bägge som fatprov och gett 2006 Deus ex Machina 94-96+ poäng samt 2006 La Combe des Fous 94-97 poäng. Vidare skriver han om 2006 Deus ex Machina:

“This is certainly one of the vintage’s top wines, but it is hard to tell at this stage whether this or the La Combe des Fous will ultimately be the better wine.”

Jag håller ikväll 2006 La Combe des Fous som det bättre vinet. I alla fall inledningsvis – sedan vacklar jag! Egentligen spelar det ingen roll vilket vin man väljer som sin favorit. De är bägge ohyggligt goda och generösa, vilken man föredrar är mer en formalitet och överkursfråga. Jag har alltid sett Deus ex Machina som det bättre och ”stöddigare” vinet varför vi ikväll inleder med 2006 La Combe des Fous som glas ett. Efter första doft och smakprovet ändrar jag mig genast och byter ordning.

2006 Deus ex Machina är ovanligt ljust och klart i färgen. Först är doften inte helt oväntat sluten. Efter ett tag är det en kryddig och köttig doft som först tränger sig på. Rökig med grillat kött och asfalt. Sedan kommer gummi, viol, garrigue och bakelit. En lite kemisk ton med viltkött och lakritspulver som känns svår och odefinierbar först men sedan väldigt tydlig. Animalisk, svettig doft med pepparbiff och en örtig, parfymerad ton av Mysk. Det finns en arom som jag inte kan sätta fingret på och som irriterar mig hela kvällen och jag förstår inte vad det är men en dag faller väl polletten ner och talar om vad det är. Kan det vara 2002 Amon-Ra? (Dag nummer två sitter det där – motorolja! Kanske helt befängt men det luktar bilverkstad och motor. Helt ljuvligt. Har aldrig varit bilmekare men den här doften är spännande. Faktiskt doftar det även getost!)

Smaken har i grund och botten samma spektrum som doften med en ren, lite syrlig, kryddig smak av ung frukt. Väldigt primärt först med nästan flytande lakrits och pepparbiff med gummi och violpastill. En lång intensiv eftersmak med garrigue, fikon och tydliga tanniner. Efter många timmar i glaset så känns det som om vinet ”bygger” på sig med lite mer mulliga och intensiva fruktsmaker med mer eldighet än inledningsvis. Smaken vinner definitivt över tiden.

Helhetsintrycket blir med beröm godkänt. Jag sätter 96 poäng och är då lite försiktig med tanke på hur vinet först uppträder. Tror att det är lite lågt och försiktigt med tanke på hur övriga årgångar utvecklat sig till det bättre. Vet att Domaine de Cristia inte gjorde någon Cuvée Renaissance från 2006 på grund av för dålig kvalitet på sin Mourvedre frukt. Eftersom det i Deus ex Machina normalt ingår 40% Mourvedre kan man ju undra om Clos Saint Jean kanske upplevt samma problem men på något sätt lyckats ändå men med ett lite ”tamare” och snällare vin som resultat? Kanske är årgång 2006 inte en Mourvedreårgång i Chateauneuf du Pape? (Dag två är helhetsintrycket bättre och jag tror att vinet behövde mycket luftning. Faktiskt är att jag då tycker det är det bättre vinet av de två. Poängmässigt känns 96 poäng lågt.)


2006 La Combe des Fous är betydligt rödare och mörkare i färgen, nästan purpurrött. Doften är stor och söt samt väldigt direkt, nästan som ett nya världen vin. Söt frukt och rostat kaffe. Krossad sten, mineral med gummi, mandelmassa och aprikoser. Fantastiskt god doft. Söta röda bär – jordgubbar och hallon. Lite kola med bitter choklad. Chark med garrigue och ladugård. En parfymerad ton av lavendel och rosor kommer som grädde på moset. Sagolikt generös doft. Måste bli utan poängavdrag – full pott! (Doften sluter sig något under kvällen vilket ger en fördel åt Deus ex Machina efter många timmars provning. Dag två är doften väldigt liten och sluten. Kanske är det ett vin som kommer att gå in i tunneln efter något år och då behöver mycket tid innan det kommer ur den igen?)

Smaken är ruskigt intensiv och koncentrerad. Nästan kuslig precision och direkthet. Rund, ren sötfruktig smak med jordgubbssylt och choklad, kola och kafferost. Violpastill och rökta kryddor med lakrits och aprikoser. Precis som doften så får jag tydliga associationer med nya världen fruktiga viner – som en riktigt bra snygg Aussie Shiraz faktiskt! En intensiv, lång eftersmak med en köttig frukt och pepprighet. Mycket gott och man undrar om man verkligen ska spara på detta vin? Blir det godare? (Dag två är det inte godare så något ligger det i mitt första intryck.)

Helhetsintrycket är mycket bra, mina varmaste rekommendationer. Jösses vilket vin! Jag ger 98 poäng med risk för att jag tagit i för mycket på grund av charmen och direktheten men det får det vara värt. (Dag två känns det som om jag tog i med 98 poäng men nu ska man ju gå på första intrycket så jag håller fast vid det – med reservation.)

Måste man välja skulle jag i denna årgång välja La Combe des Fous eftersom normalt sätt Deus ex Machina är det större och bättre vinet. Någon gång måste ju lillebror vinna och det sker i årgång 2006, vilken för övrigt lockar otroligt efter denna bekantskap! (Fast dag två väljer jag Deus ex Machina för det är så mycket häftigare i allt. Köp därför bägge vinerna om chansen dyker upp!)

måndag, augusti 11, 2008

En Ren!

Sista semesterdagarna försvinner fort nu och vädret inbjuder inte direkt till ”utesittarekvällar” med svalt vitt vin, utan mer till mustigt men friskt rödvin och lite höstinspirerad mat inomhus. Av någon anledning fungerar alltid Chateauneuf du Pape för detta ändamål!


Varför Julien Barrot valt namnet Pure kan jag inte svara på men väl gissa mig till. Antingen är det för att vinet består av endast en druvsort – Grenache (med en ålder av mer än 100år) – eller så är det för att vinet utstrålar en naturlig renhet av aromer och karaktär? Jag tycker att man själv får välja vilket man föredrar men för mig stämmer bägge förslagen mer än väl in på vinet.

Öppnade en 2005 Pure - Chateauneuf du Pape från Domaine la Barroche. Detta var flaska nummer två i ordningen sedan inköpet i mars. Hade dessförinnan hunnit prova 2004 Pure och 2004 Cuvée Fiancée som lämnade lite osäkerhet efter sig.

2004 Cuvée Fiancée stämde inte alls för mig. Tyckte det var ett märkligt vin med en avsaknad av harmoni mellan doft och smak. En doft som lovar mycket med animaliska och grillade toner. Smaken är väldigt tunn med en vass syra och tydliga inslag av körsbär och citrus. Fick för mig att det är så typiskt för Syrah i denna årgång. 2004 Pure var mer ett vin i min stil men ändå inte den där riktigt stora upplevelsen. Saknade ”motstånd” i smaken. Jag hade i ärlighetens namn hoppats på mer (förväntningarna var nog för höga från min sida). Nu hann knappt flaskorna hem genom dörren innan de öppnades och provades vilket också kan ha medverkat till intrycken.

Jag hade ”spanat in” Barroche´s viner sedan Robert Parker redan i september 2007 gav en antydan om vad som skulle komma med sin första kommentar efter sitt augustibesök i distriktet:

“28th straight year visiting the Rhone...Two weeks and I suspect 1,500+ wines tasted from 05 and 06...as well as some late releases from 04...

The newest super-stars of the south (already apparent if you have read The Wine Advocate the last 3 years) are Clos Saint Jean, Saint-Prefert, Cristia and look out for Barroche...”

Vad säger han egentligen? Robert Parker, som nog är den kritiker som mest öppet deklarerat sin respekt och kärlek för distriktets viner, låter meddela att han provat mer är 1500 viner och skriver sedan, ”and look out for Barroche...”. Klart man blir nyfiken och intresserad. När rapporten sedan släpps i oktober får 2005 Pure 96 poäng och Parker refererar till Chateau Rayas som närmsta granne och stilreferens. Saken är klar. Detta vin måste jag bara få tag i.


Inte nog med att det visar sig att Domaine la Barroche har en snygg och informativ hemsida – man har dessutom en svensk importör som nyligen startat sin verksamhet. Får under november tag i Gabriel Enning (Bristly) som bekräftar att vinerna från 2005 ska komma hem någon gång på det nya året men att årgång 2004 ska släppas i beställningssortimentet först. Direkt på nya året har vi åter kontakt och ett löfte ges att jag ska få mina 2005 Pure. Underbart! Sedan slår bomben ned.

Robert Parker låter i januari 2008 meddela följande i sitt informella forum – The Hedonist’s Gazette:

“Another wine that I underrated (probably because of my generally conservative nature regarding new estates, and I had only tasted one previous vintage from this one) but the 2005 Domaine La Barroche Pure is an absolute elixir of 100% old vine Grenache from sandy soils not far from the Rayas vineyards in Châteauneuf du Pape. It is a brilliant wine.”

Och - så sätter han 100 poäng!

Nu är det kört tänkte jag. Alla troféjägare lär skanna marknaden och jag blir utan. Tack och lov kontaktar Gabriel mig dagen efter för att dela den goda nyheten och bekräftar återigen att jag kommer att få mina flaskor. Tack för att det finns folk som har heder och samvete i behåll. Därför kommer jag att kunna njuta av mina 2005 Pure länge ännu. Att sedan Fina Vinare startade en aktivitet utan dess like och som fick ringar på vattnet i diverse forum på nätet, oroade aldrig mig. Satt liksom säkert på behörigt avstånd och såg på!

2005 Pure är klart i färgen med en djup purpurröd nyans. Doften är stor med en bränd kryddig karaktär. Fikonmarmelad (nästan dadlar), kola, söt lakrits, kafferost, grillat kött och våt tobak. Jordgubbar och björnbärslikör med en parfymerad doft av rosor och julkryddor. Herbes de Provence. Helt underbar doft med både ursprungskänsla och modern solvarm frukt. Tycker ett typiskt drag går igen som jag känt i fler 2005or, den lite brända men strama fruktigt kryddiga doften. Påminner lite om 2005 Clos des Papes.

Smaken bjuder inga överraskningar. Koncentrerad tjock frukt. Jordgubbssylt och viol, fikon och bitter choklad. En aning eldigt med kryddig beska och en intensiv eftersmak. Rökig smak med kola och bärig frukt – hallon? Sedan tycker jag, hur märkligt det än låter att vinet smakar lite söt, inlagd ingefära! Gott är vinet verkligen och karaktärsfullt dessutom. Klart eget i sin stil och smak men ändå så typiskt Chateauneuf du Pape.



Är då detta ett 100 poängsvin? Inte för mig. Denna gång nöjer jag mig med 98+ poäng. Första flaskan gav jag ”endast” 97 poäng. Jag tycker att det finns utrymme för mer smak och koncentration i vinet och tror samt hoppas att det kommer med lite mer mognad. Som det är idag är doften felfri och helheten är så gott som perfekt men smaken lämnar något lite mer att önska. För att jämföra med något närliggande så tycker jag att Clos Saint Jean´s viner har den lilla extra koncentrationen som jag saknar i 2005 Pure men å andra sidan har den sistnämnda en doft som är överlägsen, vilket leder till ett helt underbart och lustfyllt vin. Min hustru som sällan reflekterar över vad det är i glaset blev lite ”skärrad” när jag förklarade bakgrunden till vad hon drack. Med en viss respekt i rösten sade hon: ”det är ett väldigt gott vin det här”. För att ta till en gammal klyscha så är det - försvinnande gott!

fredag, augusti 08, 2008

Glaetzer vs. Yalumba


Ja, då var det dags för nästa utmaning. Nu känns det inte längre som tungvikt utan mer som mellanvikt eftersom alkoholhalten sjunker till ”låga” 14,5%. Nu när semestern närmar sig sitt slut och vädret ute känns som värsta höststen med riktigt ruskväder blev det inte så svårt att intala sig att två Barossa Shirazer skulle sitta fint som sällskap under kvällen. Fattas bara att tända eld i öppna spisen så hade nästan den skånska julstämningen infunnit sig.

Nu är det kanske så att den som varit observant och noterat att det står en flaska 2006 Amon-Ra på bilden bland övriga aussiefullblod, undrar när den ska provas? Då kan jag meddela att jag köpt vad jag behöver och därför sonika låter bli att testa en flaska eftersom jag redan är frälst. Har köpt och provat Amon-Ra från 2002 och framåt och med undantag för 2005 har jag aldrig tvivlat eller blivit besviken. Ett supervin. Provade några droppar av 2006an i ett samanhang och det räcker för att göra mig lugn och nöjd med mitt inköp. Av övriga flaskor så inköptes endast en av varje för en snabb bedömning och ikväll var det således dags för match nummer två.

Att matcha Glaetzers, 2006 Anaperenna mot Yalumbas, 2003 The Octavius kanske känns lite konstigt med tanke på statusnivån i hierarkin hos de bägge producenterna. The Octavius är ju Yalumbas prestige Shiraz och kostar i Sverige 595kr att jämföra med Anaperenna som ligger som nummer två i Glaetzers hierarki och dessutom innehåller en del Cabernet Sauvignon (25% i årgång 2006). Den kostar ”endast” 299kr på vårt monopol. Den förstnämnda har Parker gett hela 97 poäng och Jay Miller har gett 2006 Anaperenna 94-97 poäng från fatprov. Det borde ju rimligtvis möjliggöra en utmaning de bägge vinerna emellan.

Nu skulle det emellertid visa sig att de två vinerna inte hade mycket mer gemensamt än sitt Australiensiska ursprung.

2006 Anaperenna lanserades första gången med årgång 2004 men då under namnet Godolphin. Tydligen fick man ändra namnet efter en varumärkesdispyt och då föll valet på Anaperenna. Jag har provat både 2005 och 2004 Godolphin och 2005an var inget kul den enda gång jag provat vinet. Undrar faktiskt om det kan ha varit defekt? Det var fler än jag som tyckte det var tveksamt den gången. 2004an däremot är världsklass. Tillhör mina favoritviner och jag har druckit många flaskor av denna och har ännu fler kvar. Ett av de i särklass bästa vinerna i förhållande pris/kvalitet. Fick hela 96-98 poäng av Parker som fatprov och det tycker jag är helt i sin ordning. Jag kommer att rapportera om den vid ett senare tillfälle. Skulle då denna 2006a locka fram samma eforiska känsla som 2004an?

Ben Glaetzer är bokstavligt talat född till att bli vinmakare. Hans far Colin Glaetzer anses som Barossa Valleys ”grand old man”. Redan vid 14års ålder assisterade Ben pappa Colin i vingården trots att han enligt lag inte fick smaka på drycken förrän han fyllt 18år.

Så här säger Robert Parker om Ben:

” When I look at the winemaker behind some of my favorite Australian wines, the name Ben Glaetzer seems to come up frequently. From a winemaking family dating back to the late 19th century, he has shown an exquisite talent for accessing fabulous vineyards and turning out world-class wines from old vine Shiraz and Grenache. His Amon-Ra is one of the great new wines of Australia, made with power as well as elegance. He has also produced compelling wines under his own winery name, Glaetzer, and under the Mitolo label. This is a serious talent who has exploded on the wine scene with a brilliant array of wines”


2006 Anaperenna är tätt och mörkt rödlila i glaset. Doften är inte helt oväntat söt och varm och följer någon slags Ben Glaetzer schablon. Choklad och grädde med vanilj på den syltiga jordgubbsfrukten. Björnbär och körsbärslikör med lite svartvinbär på toppen. Förutom den syltiga frukten och omisskännliga doften av fat finns det även mer subtila drag av grillat viltkött och rökta kryddor med en parfymerad ton av viol och gummi på slutet. Även rostat kaffe kommer efter ett tag. Ja, säga vad man vill men gott doftar det här vinet. Självklart är det primärt och ungt idag men doften lovar mer än väl inför en framtid i en mörk källare. Så gott som perfekt redan idag.

Smaken följer samma aromer som doften med en ren, varm och yppig frukt. Först lite mer åt mörka hallon och jordgubbar och senare mer åt syltade körsbär och drottningsylt. Nästan marmeladlik fruktighet. Trotts denna söta frukt är syran kännbar men välbalanserad. Tanniner finns det också men de är fint integrerade. Ett visst inslag av mynta och gummi samt en stram fatbeska som stör lite på slutet. Förmodligen ungdomen som lyser igenom.

Helhetsintrycket är att detta är ett gott och redan njutbart vin med många års potential i källaren. Behöver man då rusa och köpa vinet? Jag tycker att det finns många mer spännande och personliga Australiensiska viner att satsa pengarna på. Detta är som många andra moderna Australiensiska viner och erbjuder inget unikt eller ”extra”. Det är absolut inget fel på vinet och vill man ha ett gott vin och är beredd att betala 299kr, så varför inte – men vill man testa något roligare så tycker jag till exempel att Kalleskes vin är mer pang för pengarna. Jag sätter 94/95 poäng, vilket är högt men tycker trots det att vinet saknar personlighet och charm, varför jag avvaktar vidare inköp. Dessutom är 2004 Godolphin bättre och då ser jag inget behov för min egen del av 2006 Anaperenna. Vill dock inte avråda någon från inköp - tekniskt sett är det väldigt bra och dessutom gott!



Yalumba har jag ganska stor erfarenhet av. Är nog den producent som man tidigt kommer i kontakt med när man tar sina första trevande steg in i den Australiensiska vinvärlden. De har ett enormt stort utbud av viner i alla prisklasser och ofta tycker jag att deras viner är prisvärda. Fast på senare år känns det som om Yalumbas viner ökat mer i pris än övriga aussieviner och det får mig att fundera på om den svenska importören har ett finger med i spelet?

Nå, nu ska inte detta handla om prisvärde, för ett vin för nästan 600kr kan väl aldrig vara prisvärt – eller?

Octavius är ett lite speciellt vin med tanke på vinifieringen. Förutom att man skryter med att vara Australiens äldsta familjeägda vinproducent brukar Yalumba också framhålla sitt eget tunnbinderi. Ett hantverk man är ensam om bland de Australiensiska vinproducenterna och för övrigt en av få producenter i hela världen som sköter detta själv. Unikt för Yalumba är de små 90-liters fat man använder till The Octavius. Vinet får hela 22 månader på fat. 45% av vinet lagras på nya små 90-liters fat (av Amerikanskt ursprung), 10% på nya franska ”hogsheads”, resten på tidigare använda 90-liters fat och ett år gamla fransk ek. De små amerikanska 90-liters faten består av ek som ”lagras – torkas” i åtta år före man binder dem vilket sägs göra att fatkaraktären inte blir för dominerade i det färdiga vinet.

Druvorna kommer från stockar med en ålder om 50-100 år och normalt ingår druvor från både Barossa Valley och Eden Valley men i årgång 2003 består materialet enbart av Barossa frukt eftersom man upplevde en mycket svår årgång i Eden Valley. Just årgången 2003 verkar vara ett år som alltid kommer upp som ett svårt och lite sämre år när de Australiensiska producenterna uttalar sig. Tror det är ett ”dåligt” år ur producent hänseende med låg skörd och mycket vånda i vingården. De som har lyckats verkar dock ha gjort dunderkoncentrerade och maffiga viner. Jag har provat många 2003or som varit bättre än sina motsvarigheter från bättre bedömda årgångar. Ett klart underskattat år!

The Octavius har jag provat förut - 96, 98, 99 och 01 har passerat revy i olika sammanhang och 98an har de bägge gångerna jag provat vinet varit väldigt bra och ett vin helt i min smak. Kanske tycker jag att det är ett vin som ibland blir lite av en karikatyr av Aussievin med eukalyptus och syltig frukt som gamla världen förespråkarna med rätta kan peka ut som ”för mycket” nya världen – men inte kvällens utgåva!

2003 The Octavius är djupt röd och klar men tät. Doften är alldeles fantastisk! Det var länge sedan jag skrev så mycket i mina noteringar om doften som jag gjorde i detta vin. Faktum är att helheten gör att det här vinet efter ett tag (med luftning) inte alls antyder sitt ursprung från ”Down Under”.

Först exploderar den stora doften med aromer av söt, kladdig eukalyptus. Därefter lite björnklister och nötig, bränd frukt. Fat är bara förnamnet. Rökigt med Cocos och mogen utvecklad konjak. Tobak och vedkubbe indränkt i asfalt med tjära! Choklad och en örtig, mineralig ton med inslag av gummi framträder senare. Stalligt och animaliskt. Korinter! Min fru tyckte vinet doftade ”Frankrike och sten”. Jag förstår vad hon menar. För mig kunde doften lika gärna kunna ha sitt ursprung ur ett Spanskt eller Italienskt vin. Faktum är att i en blindprovning skulle säkert gissningar på Ribera del Duero, Priorat, Toscana, Veneto och (ung) västra stranden Bordeaux komma upp. I alla fall med avseende på doften. Mycket, mycket trevlig och stor doft. Jag är helt försvarslös och ger full poäng för doften.

Smaken är mörk i sin frukt och tanninerna är först klart märkbara, försvinner dock efter ett tag i glaset. Mörk choklad, lakrits, björnbärssylt med lite dova drag av marmelad och tuggtobak. Plommon doppade i konjak med en viss örtig syrlighet som drar åt körsbär till. En anings beska men inte mer än att den går att acceptera. Svartvinbärslikör och en lång eftersmak. Jättegott! Riktigt stor, svulstig men elegant smak på samma gång. Inte alls så mycket nya världen som man skulle kunna tänka sig. Jag får samma associationer för ursprung i smaken som jag fick i doften.

Jag tror faktiskt att man i en provning av ung Bordeaux skulle kunna bli lurad om detta vin sattes in blint. Kan tänka mig att stor, modern lite svulstig Bordeaux från ett varmt år kan smaka och dofta som detta vin. Nu tänker ni att jag mist förståndet och omdömet men faktiskt är att mer internationellt androgynt vin än detta var det länge sedan jag provade. Jag köper definitivt Parkers 97 poäng och kan till och med tänka mig att höja en poäng för den underbara harmonin i vinet som växer fram under kvällen. Jättegott och kul att prova.

Frågan är då till slut – två Anaperenna eller en Octavius? Definitivt det sistnämnda. Hur gott och tekniskt korrekt 2006 Anaperenna än är så kommer det alltid att dyka upp likartade viner i framtiden. Finns ingen anledning att rusa och köpa nu, som om det vore sista chansen. 2003 Octavius känns dock som om det är ett unikum som man bör passa på att införskaffa för en framtid som provningsvin och till de där lite extra festliga tillfällena!