söndag, februari 22, 2009

Livet från den ljusa sidan – ”Float like a butterfly and sting like a bee”!

En av kompisarna i vingänget och jag gick skilda vägar för några år sedan. Från att ha varit nästan helt synkade med våra viner från framförallt Italien samt emellanåt Rhône och Spanien, fick vi andra intressen. Jag gick över till den mörka sidan – mot Australien och fördjupade mitt intresse för Chateauneuf du Pape och det ”nya” Spanien. Kompisen valde den andra sidan – Den ljusa!

Vi har precis lika kul som tidigare men vårt fokusområde är sannerligen inte det samma längre. Han var snabbt med på tåget när årgång 2005 i Bourgogne fick sitt goda rykte och lyckades genom aktivt letande hitta en hel del godbitar - till och med primörer. Han handlade i Tyskland, Frankrike, Danmark och även England om jag minns rätt. Bra priser och lite för svenska marknaden ovanliga producenter blev ytterliggare en bonus.

Efter att ha tjatat länge på honom om att det nog var dags för ett första smakprov blev jag så inbjuden som gäst till en provning med ett av hans andra vingäng. En grupp provare som gemensamt deltagit i Munskänkarnas tvåbetygskurs och som håller kontakten vid liv genom regelbundna temaprovningar – ett kul initiativ.

Så blev då jag – Mörkrets Furste - inbjuden till denna provning av Pinot Noir från Bourgogne med fokus på årgång 2005.


Provningen delades in i två flighter med den första fokuserandes på fem olika producenter och lika många lägen. I denna omgång förekom andra årgångar än 2005. I flight nummer två låg fokus på årgång 2005. I denna ingick sex viner varav en var en joker. Tio viner var alltså kända på förhand och även årgångarna. I vilken ordning vinerna serverades visste vi dock inte.

Jag skippar gissningsleken och koncentrerar mig på vinerna med vinets namn, mina noteringar, allmänna tankar och så… förståss poäng! Nu är ju inte The Wine Advocate precis föredömet när det gäller Bourgogne. Kompisen har i första hand litat till Burghound och Allen Meadows. Även IWC och Stephen Tanzers omdömen fanns tillgängliga och i de fallen The Wine Advocate bedömt vinerna, även David Schildknechts poäng. Nu abonnerar inte jag på de två förstnämndas tjänster så jag litar helt på uppgifter jag fått från kompisen. Kul är det att jämföra sina egna intryck med hela tre proffsbedömares. På tal om bedömningar så hade jag inför provningen lyckats dra på mig en märklig halsåkomma med känslan av en rasp nerkörd i halsen. Näsan fungerade felfritt men till och med tunna Pinot Noirer, rev som sandpapper i strupen denna kväll. Det påverkade alldeles säkert mina smakintryck en del. Bär det med er. För enkelhetens skull så kommer proffstyckarnas poäng att presenteras via förkortningarna AM, ST och DS. Solklart vem som är vem, får man förmoda.



Vin1
2002 Bouchard Père et Fils, Volnay 1er Cru “Caillerets Ancienne Cuvée Carnot”
Färgen är ljust klarröd. Doften är söt av bär och lite vanilj. Mineraler, kryddor, stall och tobak. En lätt rökighet med kött och lakrits. Varm och inställsam med en svag doft av terpentin. Smaken är aningen stram och örtig med en intensiv syra. Körsbär, fat, kola och värme. En viss kryddighet med klart märkbara tanniner och bitterhet i slutet. Ganska hyggligt vin om än ordinärt. Det får bli 89 poäng. Det saknas allt lite saker i det här för att det ska bli minnesvärt. En stor negotiant men med ganska stora egna arealer vinmark också . Har haft en enorm kvalitetsförbättring under senare år. Använder en hel del ny ek i lagringen (+30%). AM = 91 poäng och ST = 90 poäng.


Färgen är klar och ljust purpurröd. Doften ganska stram med viol och lakrits. Körsbär, kryddor och backelit. Aningen rå i stilen med kafferost och smörkola i slutet. Smaken domineras av lakrits och violpastill med fin ren fruktighet. Lite beska och fatvanilj med körsbär och en känsla av bubbelgum i eftersmaken. Inte så värst imponerande. Ingen gillar detta speciellt mycket. Någon provare sågar det fullständigt och liknar det vid en dålig tysk Pinot Noir. Från mig 88 poäng. Vinet vinner över tiden i glaset och förbättras en del. Intressant är att årgång 2005 blev den här producentens sista årgång. Jacky Truchot sålde hela arealen efter denna årgång och lade skorna på hyllan. Traditionella viner med i princip ingen ny ek alls. DS = 91 poäng.



Vin 3
2004 Sylvie Esmonin (Michel et Fille), Gevrey-Chambertin “Vieilles Vignes”

Färgen är klar och purpurröd. Tätast och mörkast i startfältet. Doften är stor med fat och tydliga animaliska inslag. Rå köttighet med en rökig kryddighet. Vanilj, ved, rostat kaffe och tydlig stallighet. Ett inslag av mörka bär blir också tydligt över tiden i glaset. En riktigt fin doft. Härligt. Smaken är ren och kryddig med en svag fatbeska och tydliga tanniner. Ganska intensiv eftersmak med bra längd. Blodighet och kirsch med lakrits och violpastill. Ett varmt och inställsamt vin. Det här har mycket likheter med Syrah och norra Rhône. Detta vin blir mångas favorit i första omgången. Definitivt min favorit. Det blir 93 poäng. Intressant att ett vin från den så svaga årgången 2004 står ut som det kraftfullaste av alla. En kvinna som går mer och mer mot traditionell framställning och använder en hög andel stjälkar och nya fat. Mörka och långlivade viner. Allen Meadows går så långt som att kalla det för gamla skolan. AM = 90 poäng och ST = 90 poäng.



Vin4
2005 Daniel Bocquenet, Nuits St. Georges “Aux St. Julien”

En vacker lyster i glaset och en klar purpurröd färg. Doften är först lite stram med en metallisk mineralighet. Kryddig med en svag grön ton. Viol, lakrits, aningen rökighet och rostad känsla i näsan. Bleckig och kärv med ett parfymerat inslag. Lite kvistig. Smaken är ren, lätt och bärig med strama tanniner och en örtig stjälkighet i eftersmaken. Lite lakrits och kanel men som helhet en vrång känsla i munnen. Inte så gott. En del gillar detta men jag gillar det inte fullt lika mycket. Det blir 88 poäng. Producenten gör bara tre olika viner. Två av dessa provar vi denna kväll. Lågt skördeuttag med en stil som är ganska rättfram och tuff i vinmakandet. 100% ny ek. AM = 90 poäng och DS = 89-91 poäng.


Vin5
2003 Nicolas Potel, Vosne-Romanée 1er Cru “Les Petits Monts”
Färgen är klar purpurröd med ett aningen åldrat uttryck. Doften är fantastisk. Svagt utvecklad med en lätt kemisk karaktär. Tryffel, svamp, läder och lite mynta med en pikant örtighet. Lagerblad, korv, parfym, rosor och viol. Underbart! Smaken är utvecklad med lakrits och kafferost. Mjukt och sammetslent. Mörka körsbär och violpastill med fina tanniner och en lång harmonisk eftersmak med nickelkola. Tyvärr lovar doften lite för mycket. Smaken lever inte helt upp till förväntningarna. Mångas favorit tillsammans med glas nummer tre. Min nummer två i flighten. Jag ger 92+ poäng. Vilken årgång 2003 är! Nicolas Potel jobbar så vitt jag vet endast som negotiant. Har förmodligen mycket bra kontakter. Kanske på grund av faderns tragiska öde som jag återkommer till senare. Han jobbar med väldigt små mängder (1-3 fat) och föredrar biodynamiska odlare. Just detta vin sägs komma från självaste DRC. Att just DRC äger vinmark i detta läge är ingen hemlighet. Inte heller att man avstår att göra vin från sina 1er Cru marker. Att man sålt dem vidare lär också vara välkänt men man vill självklart inte berätta till vem. Inte heller vill man att köparen berättar hur saken egentligen ligger till. Ett förtroende som inte alla klarat att bära. Kanske därför Nicolas Potel nu fått chansen? AM = 89-92 poäng.



Så var då de första fem vinerna avklarade. Gott? Absolut. Mycket trevliga och tilltalande viner som levererar precis det man förväntar sig av druvan och distriktet. Naturligtvis finns det stor potential i flera av vinerna och med ytterliggare mognad blir det säkert ännu större upplevelser när det gäller vissa av vinerna.



Så var förväntningarna höga inför de kommande sex vinerna. Lite större och lite mer berömda viner. Skulle de leverera en upplevelse större än de föregående vinerna?

Vin 6
2005 Domaine Fourrier, Gevrey-Chambertin 1er Cru “Clos St. Jacques Vieille Vigne”
Färgen är klar och ljust purpurröd. Doften är rå och köttig med fat och rökighet. Choklad, rostat kaffe och välhängt viltkött. Lite terpentin. Mörka körsbär och aprikoser. Parfymerat inslag med massor av mineraler och jordighet. Chark. Superläcker doft. Nästan så jag känner mig hemma söderöver. Smaken är ren och intensiv med en aning bitterhet och lingonsyrlighet. Peppar och övriga kryddor med en lite vrång grön och stjälkig smak. Kort och rödbärig. Lite synd att smaken blir så vresig efter den underbara doften. Nu är vinet ändå mycket tilltalande i sin kärva stil. Det finns massor av charm. Förhoppningsvis behöver vinet bara lite mer mognad. Stor potential. Jag sätter 92 poäng. Hade smaken varit längre och mörkare hade det lätt blivit ett högre betyg. Detta är en producent med gamla stockar i utmärkta lägen. Efter det att Jean-Marie tog över 1996 så har vinerna exploderat i kvalitet. Han lär vara skolad i Oregon. Avstjälkar helt och använder nästan ingen ny ek alls. Lär arbeta så biodynamiskt som möjligt. AM = 94 poäng, ST = 94+ poäng och DS = 94-95 poäng.


Vin 7
2005 Nicolas Potel, Clos St. Denis

Färgen är klar och purpurröd. Doften är kryddig med fat och stålighet. Vanilj, örter, lakrits och rök. Så denna underbara chark med rökt korv och blod. Köttsaft och gummi. Lite söt frukt med russin och plommon. Choklad och kola. Gott doftar det sannerligen. Smaken är ren med körsbär och fat. Kolasnören med körsbärslikör och jordgubbar i vanilj. Fin harmonisk eftersmak med bra syra och en underbar balans. Gott men lite för enkelt. Kanske alltför ungt? Det blir 91+ poäng. Tycker att detta är mycket mindre spännande än vad Nicolas presterade i glas nummer fem. Nicolas som för övrigt är son till legendariske vinmakaren Gerhard Potel. Återkommer som sagt till faderns öde lite senare. AM 91-93 poäng och DS = 94-95 poäng.


Vin 8
2005 Daniel Bocquenet, Echezeaux
Återigen en klar purpurröd färg. Doften är stor och örtig samt blommig med ett lite friskt inslag av mentol. Kryddbukett med viol och malört samt kött. Vaniljsötma och kanel med ett inslag av kalk och kemiska aromer som hårspray. Spännande. Smaken är lite lätt uttorkad med lakrits och smörkola. Vanilj och fatbeska med violpastill samt medicinaltoner. Klumpigt. Tja, det här är mannen med 100% ny ek och endast tre viner i sortimentet. Detta är det andra för kvällen. Jag vet inte? Det är på sätt och vis gott men lite för klumpigt. Jag ger 91+ poäng som kanske hade blivit mer om några år när man vet var vinet tar vägen. AM = 93 poäng och DS = 91-93 poäng.


Vin 9
2005 Domaine Robert Chevillon, Nuits St. Georges 1er Cru “Les Saint Georges”
Färgen är klar och purpurröd (igen!). Doften stor med tydliga inslag av fat, rök, smörkola och kafferost. Mörka körsbär. Lakrits, vanilj, choklad och baconfett. Söta jordgubbar, chark och rökt korv i synnerhet. Modernt och inställsamt i doften. Jag gillar den. Smaken är rund och sötfruktig med vanilj och jordgubbar samt lakrits och violpastill. En lite störande beska och körsbärssyrlighet på slutet. Någon kallar detta för ”Bilhandlarvin”. Förstår tanken. Jag tycker ändå att det är ett av provningens bästa viner. Yppigt och generöst samt ett modernt snitt. Det blir 92+ poäng från mig. Tydligen anses producenten vara den bästa odlaren i Nuits St Georges och dessutom gör man bara viner med just det ursprunget. Rankorna är enligt uppgift över 80 år och man använder endast 20% ny ek. Varför många (inklusive mig själv) upplever vinet som så ekat förstår jag inte. Filtrerar dessutom vinerna lätt. AM = 92-94 poäng, ST = 92-95 poäng och DS = 95-96 poäng.



Vin 10
2003 Bouchard Père et Fils, Corton-Le Corton

Färgen är klar och purpurröd. Doften först extremt kemisk med terpentin och jordighet. Kryddor, örter, blod och kött samt köttsaft. Kryddor, viltkött och ännu mera rå blodighet. Rökigt med svamp och aningen paprika. Jokern? Smaken är stram och kryddig med fetma och en eldig lång eftersmak. Pepprig och örtig med paprika även i smaken. Liten bitterhet med kanel och julkryddor. Rotfrukter, torkad frukt och lite fikon samt sviskon. Nästan så jag är i favoritdistriktet för en stund. Mycket södra Rhône i detta vin. Ett svårbedömt vin. Jag sätter 91/92 poäng eftersom jag känner mig som hemma. En vild diskussion utbryter kring detta vin. En del hävdar att det är defekt i doften, en del att det är defekt i smaken och andra bara att det är annorlunda. Jag är först på spåret att det bara sticker ut och är annorlunda. När det avslöjas vilket vinet är blir jag tveksam. Jag har provat det förut. Då var det en ren jordgubbsbomb som fick 11 provare att utbrista i ett unisont – Grenache! Tja, antingen är det någon smygdefekt eller så har utvecklingen inte varit god mot det här vinet. En udda fågel är det. AM = 93 poäng och ST = 93-94 poäng.


Vin 11
2005 La Pousse d'Or, Volnay 1er Cru “Caillerets Clos des Soixante Ouvrées”

Färgen är klar men mörkt intensivt purpurröd. Det doftar köttjuice, fat, kola, kryddbukett och nejlika. Viol, kanel, blommor och peppar. Blodig biff, animaliskt fett, rökt kött och rostad mörk choklad. Blommigt av rosor och en alldeles hänförande yppighet. Fantastiskt. Smaken är rund med jordgubbar, syltighet, lakrits och violpastill. En fin och underbart ren eftersmak. Svartvinbärslikör med mineraler och en makalös balans. Modernt slut med lite smörkola. Jepp. Det här vinet satte jag allt. Från början trodde jag aldrig att ett vin från Volnay skulle stå upp så, mot det övriga motståndet. Detta är kvällens bästa vin. En klar favorit inte bara för mig. Jag sätter 94+ poäng. Hur var det nu med tragedin? Nicolas Potels far, Gerhard, betraktad som ett av Bourgognes moderna genier var verksam på denna egendom. År 1997 skrev han som en av delägarna under handlingarna inför försäljningen av egendomen. Samma kväll drabbades han av en så svår hjärtinfarkt att han dog. Snacka om ödets ironi. Köparen har inte skytt några medel i förbättringsarbetet utan lagt ner mycket möda i att förbättra egendomen. Äger mark på de bästa lägena i Volnay. Vanligtvis 30% ny ek. Tydligen lär starke mannen hos DRC sagt att han anser att denna vinmark borde höjas upp till Grand Cru status. Nye ägaren? Patrick Landanger. Nationalitet? Australiensare såklart! AM = 92-94 poäng, ST = 93 poäng och DS = 94 poäng.


Ja, vad säger man? Kanske inte så mycket roligare än de föregående fem? Förmodligen är 2005orna på väg in i en ganska knuten fas. För vissa av vinerna var nog detta sista chansen på några år. Nu behöver de få vila och kommer säkert så småningom att komma ut som betydligt öppnare och trevligare viner. Faktum är att de första fem vinerna bjöd mer på sig själv. De sista fem 2005orna handlar mer om kraft och potential än ren och skär njutning. Mycket intressant att prova dem. Att få göra om denna provning om tio år hade varit lärorikt.

En riktigt bra och väl genomförd provning som dessutom var mycket väl förberedd. Tack J för inbjudan och smakprovet. God mat och trevligt sällskap. Nytt för mig men väldigt lärorikt att prova med nya bekantskaper.


Omvänd? Nejdå, jag förblir på den mörka sidan ett tag till. Ond eller god? En smaksak.

Just det. Zen!

Ett fjäderlätt vin med urkraft. Ett sådant vin sägs av många helt enkelt vara Zen. En bra Bourgogne skall som Muhammed Ali: ”Float like a butterfly and sting like a bee”. En tungfotad Bourgogne är ofta en tråkig Bourgogne. (Allt enligt A. Hanson).

lördag, februari 21, 2009

Förbannade berget och stora kullen!

Nu kanske någon tror att detta ska handla om vilda västern? Rubriken låter ju nästan som namnen på två indiankrigare. På sätt och vis är det lite av vilda västern i följande historia. Fast det är också mycket kultvin enligt min mening.

Kultvin per definition ska nog vara liktydigt med viner från Kalifornien gjorda på de traditionella Bordeauxdruvorna. Gärna från små producenter som startat i liten skala med hela sin försäljning via allokeringslistor. Kanske också en och annan producent från Europa kan platsa för epitetet kultvin. Främst då de producenter som förknippas med en stark personprofil. Jag tänker på Dal Forno och Henri Bonneau. Säkert finns det fler.

Det märkliga är att man ofta sätter likhetstecken mellan kultvin och rödvin. I princip förekommer knappast termologin för vitvin – eller?

En producent som definitivt borde få status som kult är Cotat som gör vin på druvan Sauvignon Blanc i Loire. Har han mist förståndet tänker ni. Sauvignon Blanc och Loire? Kult? Jag hävdar faktiskt att det är så. En beskrivning av producenten är nog nödvändig.

Cotat är egentligen fyra olika producenter. Domaine Paul Cotat, Domaine Francis Cotat, Domaine Pascal Cotat och Domaine François Cotat. Paul och Francis är bröder. Pascal och Françoise är deras söner och är alltså kusiner. Paul är far till Françoise och Francis är far till Pascal. Hänger ni med?

Helt enkelt är det inte. Ända sedan jag för några år sedan för första gången provade 1990 Domaine Francis Cotat, Sancerre “Cuvée Spéciale La Grande Côte” har denna/dessa producenter fascinerat mig. Ju mer jag försökt förstå, desto svårare har det blivit. Ska försöka återge historien så kort som möjligt:

Det var en gång två bröder…

I början (1947) gjorde de två bröderna Paul och Francis vin tillsammans. Var och en ägde sin mark men man delade vinifieringsanläggning i Chavignol. Vissa år buteljerades vinerna under Pauls namn, andra år under Francis namn. Vad som verkligen var i flaskorna viste ingen förutom de två bröderna. Detta gick naturligtvis inte de franska myndigheterna med på och under början av nittiotalet fick epoken sitt slut. Att två odlare delade produktionsanläggning och satte etiketter på flaskorna lite som man ville gick ju inte för sig. Skattemyndigheten satte stopp för allt och bröderna beslöt att upphöra med produktionen och delade upp egendomen mellan sina söner – Pascal och François. Var och en av sönerna fick ta över sina fäders respektive mark och François dessutom anläggningen i Chavignol. Pascal vars passion i livet hittills varit att renovera gamla bilar dröjde innan han så småningom började göra vin i sitt garage och efter att provat sig fram lät han så småningom bygga ett nytt vineri i Sancerre (1999). Till glädje för många.

I princip har de mark på samma lägen och gör således vin under samma ursprung. De skördar sist av alla i området och delar filosofi med sina fäder. Hantverksmässiga viner i små mängder. Det sägs att Pascals stockar (ca: 35år) är något äldre än François samt att Pascal skördar ytterliggare några dagar senare än kusinen. Trots att Pascals druvor är något mognare sägs de ändå ge ett något torrare och mineraligare intryck än François viner – eller inte? (Har läst en motsägande uppgift så helt säker kan man inte vara. Myterna är många.) Man både jäser och lagrar sina viner på gamla, väl använda ekfat. Markerna är mycket aktade och extrema. Just Les Monts Damnés sägs vara så brant att det inte går att skörda normalt. Man har utvecklat ett system med linbanor och plockarna är försedda med kuddliknande anordningar på ändan så att de kan åka på denna ned i vingården. Trots detta är kön lång av frivilliga som vill hjälpa till med skörden år ut och år in!

För några veckor sedan höll vi en vertikalprovning i Gomseglet på främst Pascal Cotats viner. Ett vin från kusinen François var med. Även ett vin som var märkt med Francis Cotat (Pascals pappa) fanns med i startfältet. Vinerna var kända på förhand, dock inte årgångarna samt hur många av respektive cuvée som var med. Givetvis inte ordningen heller. Nu visade det sig närmast omöjligt att gissa vad som var vad, utom de tre sista vinerna förståss. Därför ingen gissningslek denna gång. Jag börjar med att skriva vilket vinet är, mina intryck och lite allmänna funderingar. En del av vinerna är bedömda av The Wine Advocate men långt ifrån alla. I de fall det finns poäng, så finns de med för respektive vin. En sak är säker. Som stereotypen av Sauvignon Blanc och övre Loire smakade de inte. Helblint hade nog både Riesling från Alsace och Chardonnay från Chablis varit mer frekvent än Sauvignon Blanc från Loire.

Vin 1
2006 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Les Monts Damnés”
Färgen är ljusgul med ett grönt skimmer. Doften känns lätt dammig med mineraler och rök. Parfymerad med rosor. Krita, krutrök, och en lätt rostad ton. En aningen kemisk karaktär som av hårspray. Spännande doft. Smaken är ren och koncentrerad med frisk citrus fast balanserad syra. Vinet känns lätt i munnen trots en fet textur som av vinteräpplen och lite karamellig fruktighet. Superläcker inledning som sätter ribban högt. Det blir 90+ poäng från mig. Självklart finns här en stor lagringspotential. Ingen brådska att dricka denna redan nu. Ännu ej bedömd av The Wine Advocate.


Vin 2
2005 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Les Monts Damnés”

Färgen är ljust halmgul. Doften stor och kryddig med en gräsig arom och lite vinbärsblad. Citrus, lätt rostad karaktär med en druvig blommighet och ett pikant inslag av marsipan. Ren och läcker doft. Smaken är mycket ren och fräsch. Äpple och klementin med citrus. En ganska tjock textur i munnen. Apelsin och grapefrukt i en frisk och lång eftersmak. Ett klart snäpp upp i kvalitet gentemot det förra vinet. Mer klass och större i allt. Det blir 92 poäng från mig med snudd på en poäng till. The Wine Advocate har bedömt vinet genom David Schildknecht som i augusti 2007 belönade vinet med 93 poäng. Helt klart ett vin att spara länge till. Riktigt läckert och gott. Vet att just Pascal Cotats 2005or sägs ha problem med efterjäsning i vissa buteljer. Detta var inte en sådan. Klass!


Vin 3
2002 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Les Monts Damnés”
Färgen är ljust halmgul. Stor doft med lite beska i näsan (lustigt). Vingummin, nässlor, gräs, buxbom och citrus – klassisk doft. Mineraler, kalk, stendamm och en frisk sälta. Som havet. Nästan lite musselspad. Smaken är ren och frisk med ett lätt mineraligt drag. Lite gräs och grapefrukt i eftersmaken. En läcker och lite fet textur även i detta vin. Jag tycker efter ett tag att smaken ger associationer till grogg blandad på Bitter Lemmon. Även detta ett gott vin men inte så direkt och tilltalande som det förra. Det blir 91/92 poäng för sin typisitet. Detta vin är också bedömt av The Wine Advocate fast denna gång är det Pierre Rovani som står för poängen - 92 stycken.


Vin 4
2000 Domaine François Cotat, Sancerre “Les Monts Damnés”
Färgen är lite lätt gyllengul. Stor och söt som av botrytis. Mineraler och lite lätt gräddkola. Bokna äpplen. Dammig och lätt oxiderad med klara sherrydrag. Spännande och lite komplex men inte frisk. Smaken är dock frisk med ett lätt äppligt inslag. Fetma med ett oxiderat nötigt inslag. Eftersmaken är frisk men klart bitter. Ett mer spännande än gott vin. Troligtvis inte helt korrekt. Som någon provare utryckte saken: ”Sätt på en etikett med Nicolas Joly och Clos de la Coulée de Serrant så kan man ta 700kr för flaskan”. Nja, alla är överens om att det är lite kul men att det är något fel med detta vin. Jag sätter 88 poäng för att det är ett spännande vin om även inte helt i form. Det är inte på något sätt defekt bara ur form. Ej bedömd av The Wine Advocate.


Vin 5
1997 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Les Monts Damnés”
Färgen är gul med ett svagt grönt skimmer. Doften bjuder på citrus, gröna aromer, mineral och rök. Ett flyktigt drag av buxbom och en kemisk karaktär. Utvecklad, parfymerad och blommig som av rosor. Smaken är frisk med mineraler och lime. En lätt beska i eftersmaken som är lång och koncentrerad med vitt fruktkött i munnen. I nästa smak är det rödfruktigt med äpplen och elegans. Att vinet är nästan tolv år stämmer inte med upplevelsen. Visst är det mer utvecklat men inte så mycket. Ett jättebra vin men fortfarande inte bättre än glas nummer två. Det blir 90 poäng. Ej bedömt av The Wine Advocate.

Detta var de fem första vinerna. Alla från samma läge – det förbannade berget. Klart intressant och vinerna har mycket mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. Utvecklingen känns marginell. Förmodligen är det i så fall årgångskarakteristiken som gör större skillnad än ålder. Just 2005an och 2002an känns som de två ”klassvinerna”.

Nästa fem kommer från ett annat läge – den stora kullen. Blev det någon skillnad?

Vin 6
2006 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “La Grande Côte”
Färgen är ljust halmgul. En lätt rostad och kryddig doft med mineraler och sälta som från havet är det första som möter i glaset. Friskhet med citrus och gröna toner. En svag känsla av buxbom och sparrisspad. Rosor, rökighet och faktiskt en märkligt utvecklad stallighet. Mycket trevlig och spännande doft. Smaken är ren, frisk och fräsch med ett lätt kryddigt drag. Vaxat äpple med en balanserad syra som inte alls är så hög. Lite smörkola och fet textur med litchifrukt. Lång eftersmak. Ett kalasgott vin som är mycket tilltalande. Tillbaks på samma nivå som i glas nummer två. Det blir också 92+ poäng. Detta tilltalar mig mycket. Ännu ej bedömt av The Wine Advocate.

Vin 7
2005 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “La Grande Côte”
Färgen är åter ljust halmgul. Doften är frisk med krusbär, nässelblad och gräs. Citrus, mineraler, rökighet och en svag antydan till oxidation/utveckling. Komplext. Smaken är ren med kryddig, lätt mineralig citrusfruktighet. En aning skalbeska med grapefrukt. Intensiv eftersmak som ändå är lite kort. Ett aningen bittert och pepprigt avslut. Detta håller inte hela vägen. Det blir ändå 90/91 poäng. Det är ett mycket kompetent vin men det saknas lite för att helt passa min smak. The Wine Advocate har genom David Schildknecht gett 92 poäng i augusti 2007.

Vin 8
2006 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Cuvée Spéciale - La Grande Côte”
Återigen en ljust halmgul färg i glaset. Fast nu händer det grejor. Doften är stor med citrus, friskhet, hav, sälta, krita och dammig grusväg. Blommighet av rosor, kryddighet, druva, rödfruktigt och en aning kemisk samt rå ton. Det doftar parfymerat som en Viognier – damparfym. Smaken är ruskigt ren med en söt karaktär samt smörig som kola. En lätt eldighet med sötlakrits och druva. Päron och nickelkola i en lång fin eftersmak. Wow! Detta är sannerligen allt annat än stereotypen av Sauvignon Blanc. Sent skördat och uppfostrat på gamla använda fat jovisst – men gud så gott. Detta borde alla vinälskare prova. Det blir 94+ poäng. Här finns en enorm potential. Så gott, så gott – som godis. Ännu ej bedömt av The Wine Advocate.


Vin 9
2003 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Cuvée Spéciale La Grande Côte”
Färgen har återigen samma halmgula nyans. Doften är urläcker. Mint, lätt chokladig med rostat kaffe och svampspad. Mineraler, citrus, hårspray och en komplex utvecklad lätt söt karaktär. Underbart. Smaken är enormt stor och koncentrerad med choklad, kola, päron och kryddighet. Viskös och gräddig med lakrits och en lång, lång eftersmak. Gott men… kanske blir munkänslan störd av en viss klumpighet i vinets karaktär. Något som sedan blir uppenbart när det avslöjas att det är en 2003a. Alkoholhalten är hela 15%. Hur mycket jag än älskar årgången i Frankrike gäller det i första hand de röda vinerna. Hursomhelst blir det 93 poäng för den häftiga upplevelsen. Bedömd av The Wine Advocate genom Pierre Rovani som var mer försiktig i juni 2005 när han satte 90 poäng. Varför han är så försiktig begriper jag inte.


Vin 10
1996 Domaine Francis (Pascal) Cotat, Sancerre “Cuvée Spéciale La Grande Côte”
Jodå, färgen är ljust halmgul. Doften är super-duper god! Mint med kola och champinjonspad, smörigt sötfruktig med päron och choklad. Rostat kaffe och vit sparris på burk. Läckert och komplext. Som engelsk smörkola. Smaken överträffar allt annat provat hittills denna kväll. Frisk med citrus och Lemmon Curd. Vax, söt smörkola, kanderad och torkad frukt med en aning botrytis. Inlagda päron och konserverad frukt på burk. Underbart. Inte så sött i karaktären som man kan tro. Mer känsla av torkad frukt som av mognad. Tänk om viner som detta fick lite mer uppmärksamhet. Eller inte. Egentligen skulle man behålla hemligheter som detta för sig själv. Detta är ett vin som alla vinkurser borde använda som exempel på hur det går att göra vin om man vågar ta ut svängarna och avvika från de annars så snäva normerna. Det blir 96+ poäng från mig. Ej bedömt av The Wine Advocate. Noterar senare att det är Pascals pappas namn på etiketten – Francis Cotat. Förmodligen har sonen ärvt ett lager som senare har etiketterats med faderns namn när det gått ut på marknaden. Något som för övrigt gäller samma vin fast årgång 1990 provad för något år sedan – som nog var ännu bättre. Hur det nu är möjligt?

Fantastiska viner och framförallt mycket personliga. Leve individualismen!

För de torra vinerna är likheten med Chablis inte helt tokig. I princip är jordmånen den samma distrikten emellan. Trots att det är två skilda druvor så verkar vinmakandet, som familjen Cotat ägnat sig åt, ge mycket likheter med just Chablis.


Ja, detta borde varje Munskänk prova i kontrast till alla standardviner från Nya Zeeland och Loire som man envisas med att lyfta fram i alla möjliga sammanhang. Bättre än så här blir det inte.

De torra är fantastiskt kul och bra viner men det är de sent skördade som lyfter. Cuvée Spéciale La Grande Côte är verkligen ett helt unikt vin. Jag faller pladask för stilen. Kanske inte ett typiskt matvin men att njuta som det är, en sommarkväll, måste vara bland de största av njutningar.

Kanske blir 2009 det vitvinsår som jag saknade förra året. Mycket spännande ska provas framöver och håller trenden i sig blir det nog inte så svårt att hitta kandidater till 2009års bästa vita vin – torrt som sött.

måndag, februari 16, 2009

Simply the Best – Better than all the Rest?

Att åldras med värdighet är nog något som alla vill. Både personligen men att det också gäller vinerna i samlingen får man förmoda. En som jag alltid tyckt varit ganska kul trots epitetet Rockmormor är Tina Turner. Kan väl inte påstå att hon är min favoritartist eller ens representerad i skivsamlingen men helt okej. Såg för ett tag sedan en nytagen bild av henne i en ”skvallertidning”. Inte så kul. Tydligen är hon ute på turné och har dammat av sin gamla Mad Max kostym! Den klädde henne nog bättre på åttiotalet. Inte så värst värdigt om jag ska vara ärlig.

Synd om musikerna som inte kan leva på skivförsäljning längre utan måste ut och turnera för att ha råd att fortsätta leva popstjärneliv. Hutlöst mycket tar de dessutom betalt. När jag i ett tidigare inlägg länkade till ett musikvideoklipp på YouTube så hade någon inom mindre än 12 timmar blockerat åtkomsten av rättighetsskäl. Snålt, ogint, ogeneröst och trist som en 2001 Fontalloro.

Fast nu ska detta varken handla om gamla artister eller sura viner utan en 99 poängare.

Efter ett antal smakprov av spännande viner från Chateauneuf du Pape årgång 2006 så tyckte jag att det var dags för den ultimata utmaningen. Ett nytt prov av vinet Mästaren rankat högst av alla 2006or från distriktet (hittills ska kanske tilläggas – några producenter har fortfarande inte buteljerat). Har han ånyo rätt eller är han helt fel ute? Självklart är det den personliga smaken som avgör men eftersom min smak ofta stämmer med Bobs (trots att det finns de som tvivlar och tror att det bara handlar om poäng) så lockades jag oerhört av att få bekräftelse. Alltså - dags för ett mirakel?


2006 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Deus-Ex Machina" har en purpurröd färg. Doften… ja, hela kroppen fylls av vällust och det spritter så i benen att det är svårt att sitta still. Det doftar mycket. En först stor animalisk doft med rå köttighet och blodighet. Sten, vulkan (om man nu kunde dofta det), mineraler och rökt kött. Kafferost, asfalt och choklad. Rökighet och herbes de Provence med fikon, tobak och läder. Söta bär. Inte riktigt så mycket lakrits och diesel som jag minns från tidigare doftprov. Faktiskt något mer utvecklad. Härligt, härligt men farligt, farligt

Smaken är stor med en lite eldigt koncentrerad och kryddigt lång, lång eftersmak. Jordgubbssylt, kirsch och gräddig lakrits. Ganska tuffa tanniner och en klart animalisk smak av köttsaft. Jag saknar lite sötma och choklad gentemot tidigare smakprov. Detta är en typ av vinsmak som jag tror kan vara lite svår att förstå sig på. Det blir väldigt koncentrerat och intensivt men aldrig så sötfruktigt som en del andra viner från distriktet. Fast inte heller hårt och rustikt.

Nja, kanske inte. Inte riktigt 99 poäng idag. En sämre flaska, en sämre provare eller helt enkelt fel tidpunkt? Kanske behöver detta vin åldras lite nu och få den värdighet som det förtjänar? Jag tycker rysligt mycket om vinet men av de tre försöken var kanske detta den svåraste analysen. Första flaskan i augusti var enormt trög i starten för att dag två vara omvälvande. Flaska två i november var magisk men fick också mycket luft. Den gången var sällskapet och maten kanske en distraktionsfaktor men likväl var vinet kalasgott. Denna butelj fick drygt fyra timmars luft och provades över två kvällar. Visst är koncentrationen enorm och det borde borga för ett långt liv. Att han får rätt tillslut den gode Parker betvivlar jag inte men att däremot inget annat vin från årgången skulle vara bättre eller lika bra, känner jag allt lite skepsis inför.

Jag tror att den höga andelen Mourvedre spelar ett spratt. Det är en lite bångstyrig druva som ibland ger lite för robust och ruffig karaktär för att passa min smak. Just nu känns det som att Grenacheandelen hålls tillbaks något av Mourvedren och det gillar inte riktigt jag. Alla tidigare årgångar av vinet har imponerat på olika vis så jag känner ingen djup oro men det räcker inte längre än till 97 poäng den här gången. Kanske är det den superinställsamt goda 2006 Cuvée de mon Aïeul som ställer till det? I en ren kvalitetstävlan dem emellan så vinner nog Deus ex Machinan men ser man till njutning och rent nöje så smakar Farfars blandning godare.

Fast jag tror inte att miraklens tid är förbi.

Kanske inte förrän man sätter tänderna i en 2006 Clos des Papes?

fredag, februari 13, 2009

Historians slut?!

Så fick då denna sorgliga historia ett slut. Ingen skugga ska falla över Jonas Röjerman och hans Fine Wine sortiment. Vi talades vid under eftermiddagen och det är en mycket sympatisk person. Vi har haft kontakt tidigare så överraskad är jag inte.

Inte helt överraskad är jag heller över att mina misstankar visade sig korrekta. Fördelningen 24/24/180/72 och de 60 (var de nu hamnar) är inte gjord från centralt håll. Nej, det är en driftig, initiativrik och uppenbarligen kundintresserad anställd på Regeringsgatan som har utnyttjat sin rättighet att öka på sin andel vin utöver den allokerade mängden.

Lite beroende på sortimentstillhörighet så fördelas en grundallokering ut till de tre butikerna och varudepån. Under vissa förutsättningar står det respektive butik fritt att utöka denna mängd. Något som alltså Regeringsgatan gjort i fallet 2006 Clos des Papes. Hela 50% av den totala mängden disponerar man alltså. Rättvist? Man kan kalla det för roffarmentalitet, girighet och till och med omoraliskt. Man kan också kalla det för smart, affärsmässigt, kundvård och vakenhet. Kanske framförallt vittnar det om kunskap. Kunskap om vad som är hett på marknaden, kunskap om vad kunderna vill ha.

Jag gick ut hårt med att anklaga Stockholm för roffarmentalitet. Då får jag väl vara lika hård i omdömet om de tröga Skåningarna och dryga Göteborgarna. Det är då skälva fan att de aldrig kan vara lite mer vakna och alerta på Hansa. Ibland tror jag att jag har bättre koll än dem om vad som lanseras i respektive släpp. Är det vettigt att en vinkällarbutik agerar som det var fria kriget och de andra som om man levde i en planekonomi?

På mitt förslag att bara lansera nyheter i Fine Wine sortimentet via Varudepån lät Röjerman meddela att då föll ju hela iden med Vinkällarbutikerna. Det får jag väl hålla med om. Dock kan jag inte låta bli att förundras över att man inte styr upp det bättre från centralt håll än vad man gör. Att vi i landsorten helt blir frånåkta av Hufvudstaden. Vi ser tyst på och accepterar faktum att Stockholm tar för sig och vi ber om ursäkt för att vi existerar och nöjer oss med 24st flaskor 2006 Clos des Papes till en befolkning som geografiskt vida överstiger Stockholm och hela Mälardalen tillsammans.

Dags att skrota Monopolet? Jag har länge varit för ett Monopol men ju längre tiden lider undrar jag om det inte hade varit att föredra en fri marknad så som i Danmark. Små, alerta, vakna importörer som specialiserar sig på spännande viner, producenter och länder. Dessutom är dessa importörer utsprida över hela Danmark och ingen stad favoriseras före en annan. Dessutom drivs de av vinintresserade människor med känsla för markanden. I Sverige har vi ett Monopol som agerar efter alkoholpolitiska beslut men samtidigt leker vilda västern med konsumenterna.

Hur många gånger har man inte stått där och precis lagt sin beställning, stilla undrandes när och om varorna kommer?

Den som lever får se.
Vi får hoppas på det bästa.
Vi får hålla tummarna.
Vet inte, man kan inte lita på systemen.

Svar som dessa är inte så ovanliga - snarare frekventa. Mitt förslag till nya VDn är att inför system som både anställda och konsumenter kan lita på och är trygga med. Då kunde de kanske förhindra att historien upprepas när 2007års utgåva av Clos des Papes lanseras (själv ska jag försöka köpa den på plats).

Så länge det inte råder en fri marknad tycker jag allt att man centralt skulle förhindra aktörer som den på Regeringsgatan.

Fast Stockholm är bara att gratulera!

Total förnedring!

Nu har allt Monopolet och Hufvudstaden överträffat sig själva ; (

Satt och funderade över lanseringen den 16:e februari. Är mycket intresserad av något vin och lite mindre av en del andra. När jag läser fördelningen mellan Stockholm, Göteborg och Malmö så inser jag att det är lika bra att ge upp. Hur är det då om man inte ens bor i någon av de tre storstäderna? Följ gärna länkarna nedan och ta del av fördelningspolitiken - eller rättare sagt förnedringspolitiken . Allra värst är 2006 Clos des Papes:

Clos des Papes

Alto Moncayo Veraton

Alto Moncayo

Aalto PS

Detta är bara ett axplock. Det jag finner intressant. Säkert finns det fler exempel. Jag hoppas det är fel i uppgifterna men betvivlat det starkt. Roffarmentaliteten har alltid varit som värst i Stockholm.

Imorgon blir det arga samtal till Röjerman och inköpschefen. Varför inte även till Anitra?

Jag skäms inte alls över mitt språkbruk när jag argt konstaterar – Fy Fan!

En kort uppdatering beträffande Clos des Papes. Enligt kundtjänst är den totala mängden inköpta flaskor 360st. Det ligger idag 180st i Stockholm, 24st i respektive Göteborg och Malmö. Vidare finns det 72st på Varudepån i Örebro. Den som är snabb på huvudräkning har redan konstaterat att det ”saknas” 60st. Var dessa befinner sig verkar ingen kunna svara på.

Oavsett var de saknade buteljerna befinner sig så kan man snabbt konstatera att Stockholm belönats med minst 50% av den totala tilldelningen. Är detta rättvist?

Ja, inköpschefen Sara Norell hävdar att man fördelar volymerna baserat på statistik. Även Kundtjänst ställer sig bakom denna lögn. Hur i helvetet ska statistiken någonsin kunna förändras när vi i södern och de i götet bara får 24st flaskor att slåss om? Falsk mattematik som Pepps skulle utrycka saken. Att resten av Sveriges befolkning och de som inte kan köa utanför någon av vinkällarbutikerna får 72st att slåss om är nästan ännu värre.

Nu måste man vakna. Att ett vin som Clos des Papes (och särskilt i årgång 2006) inte skulle sälja någon annanstans än i Stockholm är ren nonsens – eller önsketänkande.

Det är mycket möjligt att försäljningen för Fine Wine sortimentet säljer procentuellt mer i Hufvudstaden än resten av landet men inte alla produkter. Som tysken skulle utrycka saken – Fingerspitzgefühl. Man måste väl som anställd hos Systembolaget begripa att vissa viner är mer attraktiva än andra. Eller sitter de och sover på sitt jobb? Kanske har man inget intresse att fundera i de banorna överhuvudtaget. Att överprisade viner från Bordeaux (speciellt dåliga årgångar), Bourgogne, Italien säljer bättre i kapitalstarka Stockholm förvånar inte mig. Att internationellt eftertraktade varor bara skulle sälja i Stockholm är hallucinationer.

I just Clos des Papes fallet ger jag mig den på att någon smart och driftig person i butiken på Regeringsgatan ökat på den tilldelade volymen utan att systemet upptäckt saken. För inte kan väl någon centralt ha fattat ett så dumdristigt beslut?

Jag väntar besked under dagen.

onsdag, februari 11, 2009

Förbjuden frukt!

Tyvärr har jag aldrig träffat min Farfar. Han gick bort långt före det att jag föddes. Drack han vin? Troligtvis inte men om han gjorde det, så var det förmodligen hemgjort fruktvin eller något liknande. Någon som säkert druckit vin är Ussegliobrödernas Farfar – Francis Usseglio.

Han lär ha kommit till Chateauneuf du Pape 1931, invandrad från Italien. Efter många års arbete i områdets vingårdar grundlade han så småningom sin egen firma och började odla vin. Sonen Pierre övertog sedan ansvaret 1948 för att i sin tur lämna det vidare till sina söner Jean-Pierre och Thierry. Domaine Pierre Usseglio & Fils får väl anse att de varit tämligen framgångsrika och idag har man tre olika Chateauneuf du Pape cuvéer i sin portfölj. Ett basvin, prestigevinet Réserve des Deux Frères och så finns i mitten, Farfars blandning – Cuvée de mon Aïeul.



Ett vin jag väntat länge på är just årgång 2006 av Cuvée de mon Aïeul. Parker hade det tidigt som en favorit och framhöll att han ansåg att Usseglio lyckats bättre med sina 2006or gentemot den mer erkända årgången 2005. Dessutom har alla indikationer på diverse forum och även CellarTracker antytt många mer än nöjda konsumenter. Som om inte detta skulle räcka utsågs vinet till bästa rödvin av publiken på 2008års Rhônefestival i Dansk Vincenter. Självklart måste en butelj provas. Prislappen uppmanar tyvärr inte till inköp av några större kvantiteter. I alla fall inte utan ett första smakprov och en egen bedömning.

Beträffande prisdiskussionen som var aktiv för någon vecka sedan på Finare Vinares blogg så kan jag instämma i funderingen på den stora prisskillnaden i Sverige gentemot Vinadea i Chateauneuf du Pape. Det lustiga är att utan att ha en aning om de parallella aktiviteterna på deras blogg provade jag samma kväll min butelj och konstaterade, ovetandes om pågående debatt, att 2006 Cuvée de mon Aïeul kostar € 40,50 hos Vinadea. Jämfört med de 699kr på Systembolaget så undrar man självklart om det är skäligt med en så stor differens? Fast om man sneglar på prisbilden på andra sidan sundet så begär den Danska importören 449dkr. Med dagens kurs blir det ca 650kr men då tvingas man även att köpa två flaskor av bascuvéen för 189dkr per styck. Då är det fortfarande att föredra ett inköp på Systembolaget där man i alla fall själv får välja vad och hur mycket man vill köpa – om man får köpa något alls vill säga. Fast allt detta får bli en separat diskussion. Nu till det så efterlängtade smakprovet. Provat över två kvällar i förra veckan blev det en riktigt trevlig bekantskap – nästan som en Aussie Grenache!

2006 Domaine Pierre Usseglio & Fils, Châteauneuf-du-Pape ”Cuvée de mon Aïeul” har en klar och intensivt vacker purpurröd färg. Doften är stor med först lite rått kött och kryddor – garrigue. Skokräm och backelit med lite lakritsrot i bakgrunden. Doften är makalöst stor. Det räcker nästan att hålla glaset en halvmeter från näsan! Det kommer lite mörk frukt med viol och gummi samt en allmänt blommig doft som är superläcker. Jordgubbssylt, aprikoser, choklad om mint. Sedan rökt kött med kryddor igen. Nästan jordgubbsbakelse med kirsch och en lätt antydan till jordighet och svett. Fantastiskt.

Smaken är ganska viskös med nästan exotisk fruktighet och mängder med jordgubbssylt. En lång och kryddigt eldig eftersmak med mineraler och kirsch. Balansen är underbar i vinet och det har definitivt ett modernt snitt. I eftersmaken kommer även en gräddig och nästan mintig frisk bärighet som är jättegod. Frukten är mycket ren med en härlig koncentration, som outspädd jordgubbssaft, men fräsch i sin framtoning. Det finns en komplexitet i smaken och en pepprighet som inte känns helt vanlig i distriktets viner. Syran finns men är mer hallonfrisk än körsbärssur. Ett jättegott vin!

Det är nästan svårt att bedöma kvaliteten i det här vinet. Godheten och den så direkta tilltalande godiskänslan gör att man blir både bedövad och lite förförd. Lägger man in några flaskor i källaren får man ha en självdisciplin utan dess like. Att hålla fingrarna i styr måste vara en uppgift för sanna Lutheraner. Snacka om förbjuden frukt!

Självklart kommer det här att mogna till ett ännu komplexare vin och säkert anta mer sekundära aromer men det blir väldigt svårt att låta bli eventuellt inköpta flaskor. Dag två funderar jag på slutbetyget och det är inte lätt. Hjärtat säger 99 poäng men hjärnan 96/97 poäng. Jag tror att det här vinet i sin stil tilltalar mig så mycket att jag har svårt att sansa mig. Därför provar jag ett annat vin parallellt under kväll två och då inser jag att det nog inte är ett så bra vin som jag först luras att tro. Det är bara så ruskigt gott och läckert att man blir lite lurad av dess charm. Parker var i första vändan uppe på 96-98 poäng men slutade på 96 poäng i oktober 2008. Hans beskrivning av vinet antyder på något sätt att han gillar det mer än vad betyget ger sken av. Nu är självklart 96 poäng jättehögt men kanske är det tankar om dess framtid som hindrar honom från att ta i ännu mera. Själv funderar jag lite på just framtiden.



Ska man betala 699kr för ett vin som inbjuder så till konsumtion att det är självplågeri att lagra det vidare i källaren? Blir det någonsin godare? Kanske att det bara blir annorlunda men knappast bättre – eller just godare? Jag funderar vidare och inser att det finns gott om vin som inbjuder till samma hämningslösa och direkta charm som det här vinet fast till ett mycket lägre pris. Eller så är ett alternativ att gå till närmaste godisavdelning och köpa lite geléhallon, hallonbåtar, skumgodis, någon liten mintpralin, en liten, liten bit turkiskpeppar och så mixa allt tillsammans med outspädd jordgubbssaft och sedan spä ut det till lagom koncentration med lite vispgrädde – Yummy!

Just priset går inte att förtränga. Speciellt när man vet att det går att köpa för i runda slängar 430kr hos Vinadea. Till det priset råder ingen beslutsvånda. Fast nu är det 699kr som gäller och då får det nog bli pass. Jag har haft en sällsamt trevlig bekantskap som jag får bära med mig i minnet och eftersom jag inte tror på att vinet kommer att leverera någon bättre eller godare upplevelse framöver, behöver jag inte heller oroa mig för att jag missar något genom att avstå. Kommer jag till Vinadea och priset kvarstår, blir det nog ruskigt svårt att låta bli ett inköp.

Lika svårt blir det att låta bli att följa saldot hos Systembolaget. Vem vet? När saldot närmar sig gränsen för nollpunkten kanske suget efter förbjuden frukt vinner över förnuftet – ännu en gång!

PS. Francis Usseglios andra son, Raymond, blev också vinproducent och nu har hans son Stephane i sin tur tagit över driften på Domaine Raymond Usseglio. Nu är det alltså kusinerna som konkurrerar med varandra. DS

måndag, februari 09, 2009

Skönheten och odjuret!

Helt uppenbart vilket vin som är skönheten och vilket som är odjuret kanske det inte är. För inte låter väl Skogens Drottning som ett odjur utan snarare som en skönhet? Fast å andra sidan låter ju inte gamla Julienne som ett odjur heller? Kanske inte en skönhet utan mer som en mysig gammal tant som inte gör så mycket väsen av sig. Nu antyder ju rubriken dock att en är en skönhet och en är ett odjur – frågan är då vem som är vad?

Årgång 2006 i Chateauneuf du Pape har från många håll ansetts vara en årgång som gav ganska tillgängliga viner. Läser man vad Robert Parker anser om 2006 så inser man snabbt att detta är en årgång som borde passa hans pallett och filosofi. Parker beskriver de röda som kraftiga, charmiga och fruktiga med relativt låg syra och mogna tanniner. Vidare menar han att de är fantastiskt balanserade, direkt tillgängliga, rena och att de har en superb aromatiskhet. Han tror att det kommer att vara en underskattad årgång beroende på att den hamnat lite i kläm mellan den muskulösa, maskulina årgången 2005 och historiska årgången 2007. Intressant är att han tror att 2006orna kommer att åldras betydligt längre än vad många andra anser. Ett litet utdrag ur hans rapport från oktober 2007 kan vara på plats:

”By and large, the 2006 Châteauneufs don’t have the density and structural power of the 2005s, but they have something that should be prized by true wine lovers – terrific balance, immediate accessibility, purity, and superb aromatic profiles. “

Mina egna erfarenheter av 2006orna är så här långt ganska begränsade. Det jag provat har smakat mer än bra så någon avvikande uppfattning gentemot Parker har jag ännu inte. Därför kändes det ganska riskfritt att ge sig på ett smakprov av två viner från distriktet och årgången. Provade parallellt under tre kvällar gavs det även tillfälle att följa vinernas utveckling från korkdragning till sista droppe – ett angenämt experiment. En outsider fick delta från lördagskvällen fram till och med söndagen men det får bli ett separat inlägg.


De två vinerna får nog anses komma från två etablerade och välkända producenter. Domaine de la Mordorée och Domaine de la Vieille Julienne. De har förkommit på bloggen tidigare och det finns mer att läsa om ni söker via etiketter.

Ska man fundera något kring producenterna och stilarna så måste nog Domaine de la Mordorée anses tillhöra den mörka sidan. Någon skulle säkert föredra benämningen modernist. Jag håller inte emot. Själv är jag lite kluven till stilen med generellt lite mörkare och stramare viner som också har en lite för intensiv och torr tanninstruktur för min smak. Av de årgångar från 2000-talet jag provat har endast 2003an riktigt imponerat på mig. En 2000a för tre år sedan minns jag som bra men inte helt typisk. 2001an i höstas blev för mig lite av ett antiklimax och 2005an för några månader sedan var allt annat än tillgänglig. Det är faktiskt bara 2004orna som jag ännu inte provat men som jag beslutat att vänta ytterliggare med. Klart att man då blir lite lockad av ett försök med årgång 2006 för att kanske för första gången få smaka en inställsamt god Reine des Bois?

2006 Domaine de la Mordorée, Châteauneuf-du-Pape ”Cuvée de la Reine des Bois” har en chockerande mörk färg. Inget man förknippar med Grenache. Den är tät, mörk och mer svartlilaröd än purpur. Doften är stor och först ganska söt med choklad och svartvinbär. Lakrits, rökighet med kryddighet och tydliga inslag av fatvanilj. Det finns även en blommighet som tilltalar mig mycket. En antydan av bränt gummi med ett rått animaliskt inslag av köttsaft infinner sig också. Med luft kommer fikon och mer mörk frukt som dag två och tre förstärks ytterliggare. Då är det en mycket sötare doft med mer vanilj och värme – syltigare helt enkelt.

Smaken är mörk med mycket rostad karaktär. Beska och lakrits med strama tanniner som sedan leder mot en torr men intensiv fruktighet. Nästan träigt. Eldigt med en tydlig kryddighet och fikon samt drag av mörk bitter choklad, fylld med russin. Framtoningen är generellt mycket mörkfruktig och nästan sviskonlik i eftersmaken. Till nästa kväll har det lugnat ned sig något med en mer balanserad framtoning och lite violpastill som dämpar den värsta torrheten.

Nja, inte riktigt min stil. Visst är vinet lovande till tusen och av hög kvalitet. Riktigt gott tycker jag dock aldrig att det blir. Det är ett vin som i sin stil handlar väldigt mycket om framtid och stor potential. Inställsamt blir det aldrig under de kvällar jag provar vinet. Tanninerna, strävheten och den allmänt vresiga känslan i vinet gör att det aldrig blir så njutbart. Vem vet om fem/tio år vad som händer? Inte jag men kanske har allt satt sig då och vinet levererar den njutning som för min smak aldrig infinner sig nu. Parker gillar ju ofta Domaine de la Mordorées viner och så även detta. Hela 95+ poäng satte han i oktober förra året. När han sätter plustecken efter poängen lär det betyda att han anar en större potential än vad det numeriska värdet ger sken av. Jag betvivlar inte för en sekund att han verkligen tror på det här vinet men för min del känns det lite tveksamt med tanke på tidigare erfarenheter. Jag stannar på 93-95 poäng som mer handlar om framtid än nutid. Är detta då en framtida skönhet eller ett odjur? Vi får se efter nästa vin.

Domaine de la Vieille Julienne är nog inte en lika välkänd producent som den förra. Varför vet jag inte men jag kan gissa att det beror på avsaknad av deras viner i Systembolagets sortiment. Nu har äntligen årgång 2006 lanserats i beställningssortimentet och mig veterligen är det första gången någonsin. Man gör numera bara två Chateauneuf du Pape cuvéer. Prestigevinet heter Réservé och görs bara vissa årgångar. Man gjorde tidigare även en cuvée Vieilles Vignes men efter årgång 2001 ingår det druvmaterialet i basvinet. Man kan tydligt se en trend i Parkers poäng att bascuvéen börjat få lite bättre betyg sedan dess. De årgångar man inte gör en Réservé går även druvorna tilltänkta för denna i bascuvéen. Kanske något att tänka på inför årgång 2007. Man beslöt förvånansvärt nog att inte göra en Réservé denna annars så upphaussade årgång. Förklaringen till detta lär vara att eftersom Réservévinet inte är en cuvée på selektering av de bästa faten, utan en cuvée gjord på stockar från ett unikt läge (läs jordmån), så är förutsättningarna för vinets tillkomst att just de parceller som ger detta unika vin lyckas enligt vissa givna förutsättningar. Det gjorde man inte årgång 2007 och därför togs beslutet att blanda dessa druvor med övriga druvor till basvinet.

Den gode Jean Paul Daumen verkar vara en mycket principfast herre och han går nog ofta sina egna vägar. Egendomen har funnits i familjens ägor sedan 1905 men det var först under sextiotalet som man började buteljera eget vin. Dessförinnan såldes hela skörden till uppköpare. 1990 tog så Jean Paul Daumen över från sin far och började experimentera en del med vinmakandet ända tills han med årgång 2000 beslöt att börja tillämpa biodynamiska principer. Inte för att använda det i marknadsföring (framgår aldrig officiellt på etiketter eller liknande) utan för att som han själv säger göra vin på samma vis som under sin farfar livstid. Jag kan inte låta bli utan att känna sympati med denna producent vars viner känns så väldigt ärliga och rena. Tror att många tack vare Parkers lovord tyvärr förknippar Domaine de la Vieille Julienne med någon sorts modernist eller liknande. Finns nog inget som är mer fel. Egendomen och dess mark ligger i den norra delen av distriktet och sägs också vara den del som har det svalaste klimatet. Man avstjälkar helt på grund av att man vill slippa omogna stjälkar. Skulle man invänta stjälkarnas mognad riskerar man helt övermogna druvor vilket man inte vill utan strävar efter ett friskt vin. Vinerna anses ofta ha en betydligt mer mineraldominerad karaktär och även vara mer Burgundiskt rödfruktiga i sin stil än många av distriktets övriga toppviner.


2006 Domaine de la Vieille Julienne, Châteauneuf-du-Pape har en klar, lätt purpurröd färg. Doften är frisk med en ren mineralig fruktighet. Varm fast med röda bär men också en aning animaliskhet av köttsaft. En ton av rökta kryddor med en lätt dammig känsla som av stenkross. Svett, och en antydan till ost. Över tiden mer jordgubbsylt och kolasnören med fikonmarmelad. Just mineraltonerna och den rödbäriga friska frukten är den stora skillnaden gentemot det andra vinet. Det doftar nästan flyktigt som ett bubbelgum!

Smaken är ren med röd, frisk fruktighet. Förvånansvärt viskös med värme men ändå helt integrerad syra som ger en känsla av ett mycket lätt vin. Hallon och mineraler med en rökig karaktär samt lakrits och fikon. En aning ljus choklad och igen denna mineralighet som känns som om man biter i sten. Kirsch och ett bra bett i tanninerna med en ganska lång och intensiv eftersmak. Koncentrationen i vinet är förmodligen mycket högre än vad man luras att tro på grund av mineralerna och friskheten i smaken. Det som imponerar mest är att under de kvällar jag provar vinet ändrar sig smaken i princip inte alls.

Helhetsintrycket är ett för mig mycket bra vin med både tillgänglighet idag och en lång lovande framtid. Jag tycker mer om detta vin än det förra. Jag gör flera associationer till andra viner. 2006 Noon Eclipse passerar revy med sin friska och kryddiga stil. Även en koppling till Domaine la Barroche och Pure. Inte så mycket 2005an eller 2006an. Det är faktiskt 2004an som gör sig påmind. Jag tycker att Vieille Julienne har allt det som 2004 Pure har fast med en mycket påtagligare ryggrad och högre koncentration. Nja, något odjur är inte detta. En klar skönhet är precis vad det handlar om. Parker tycker tydligen att det föregående vinet är det bättre och nöjer sig med 94 poäng satta i oktober förra året. Jag tycker att han är för snål. För mig är detta mer ett 94-96 poängsvin på grund av sin omedelbara elegans men också lovande framtid.

För den som har tillgång till The Wine Advocate och därmed även The Wine Journal kan läsa om Neal Martins intryck och beskrivning av de bägge egendomarna och även vinerna. Kul att notera är att han satte 93 poäng på 2006 Domaine de la Mordorée medan 2006 Domaine de la Vieille Julienne belönades med 95 poäng.



För att försöka summera det hela så känns 2006 Domaine de la Vieille Julienne som det godare och lättillgängligare vinet. Ett vin som man kan njuta nu men också spara undan i källaren. Kanske passar inte stilen alla. Gillar man rödfruktigare och mer Burgundisk Chateauneuf du Pape så är detta det givna valet. Jag kan möjligtvis tycka att priset är lite onödigt högt men med tanke på att det kostar € 44.- på egendomen så kan jag faktiskt acceptera priset på Systembolaget.

2006 Domaine de la Mordorée då? Ja, nog är det mer ett odjur än en skönhet idag. Fast ni som läst sagan eller sett filmen vet ju att odjuret egentligen är en förtrollad Prins. Kanske är det så – att när förtrollningen bryts så kommer detta att förvandlas till den stiligaste och vackraste av Prinsar? Har man ingen 2005a i källaren kan jag varmt rekommendera ett inköp men lyckades man komma över 2005an så tycker jag inte man behöver 2006an också. Visst är det något mindre kärvt och tufft än den ett år äldre årgången men det är ju skillnad på graderna även i Helvetet!